Aum - den inre resan

Det är väldigt viktigt att ha en kontakt med livet och att hänga med i svängarna. Och det fundamentala sättet att upptäcka denna kontakt är att titta på och se de saker som du vanligtvis glömmer bort eller ignorerar. Och vad är den mest självklara saken som vi glömmer bort? Det är svaret på frågan: Vem tror jag att jag är?

Hur besvarar vi vanligtvis den frågan? Vi säger vårt namn. Men det är inte det sanna svaret. Det är endast vad folk har talat om för oss att vi är. De sätter våra namn på oss, och de lär oss att identifiera med dem. Men vi är inte våra namn.

I vår allmänna teori om universum så är individen helt enkelt involverad i något som händer honom. Och vi känner att det här som händer oss är verkligheten, och att verkligheten är något olikt oss. Vi erkänner det inte som en integrerad del av vår existens, utan vilket vi inte skulle veta vad vi menade med ordet Jag. Men om vi vågar acceptera sanningen så vet varje en utav oss att han inte är någon ansvarslös liten mus som har skjutits ut i världen, utan att han i själva verket är den som styr världen.

Därav så förstår vi inte alls vad vi menar med frivillig kontroll. Vi skulle till och med kunna säga att den enda kontroll som vi verkligen förstår är den typ där vi inte använder vår vilja alls. Vi bara öppnar och stänger vår hand. Vi vet hur vi gör det, men vi kan inte förklara för någon hur det görs. Och vi inser inte att precis som vi vet hur vi öppnar och stänger vår hand så vet vi hur vi förvandlar solen till ljus och gör himlen blå och blåser vinden och gör vågor på havet. Precis som vi vet hur vi smälter mat och hur vi blir smälta och förvandlade av bakterier. Som vi förvandlar vår mat kommer vi också så småningom att bli förvandlade. Mönstret kommer att fortsätta, och mönstret är alltid du.

Alla känner att de är universums center, och att allt händer i en cirkel runt omkring dem. Det är bokstavligt talat sant att vi kan snurra runt och se precis lika långt i alla riktningar. Vi lever i en oavbrutet krökt tidsrymd i vilken varje punkt kan anses som centret.

 

Tänk dig en sfär. På vilken punkt av dess yta är centret? Du ser direkt att vilken punkt som helst kan vara dess center. Så därav är varje punkt av universum dess center. Detta är St.Bonaventures beskrivning av Gud: "Den cirkel vars centrum är överallt och vilkens omkrets är ingenstans". Alla är i denna situation.

 

På den nivån av existens så är vi alla som nervändar på vårt eget skin. På varje punkt av vårt skin så finns det nervändar som samlar information från den yttre världen. Tillsammans så innefattar dessa nervändar vår totala känslighet. På samma sätt så är människor med deras små ögon och öron alla ett gemensamt center kallat Jag, som ser sig själv från än så många olika perspektiv.

 

Vi är dock så nära centret, och vi är så absorberade i de olika sätten som varje en av oss ockuperar centret, att vi försummar den underliggande gemenskapen som sammanlänkar oss. Individualitet uppstår ur denna förening.

 

Allt är en fråga om skala. När man kommer till en viss nivå av skala så uppstår individualitet från den gemensamma bakgrunden.

 

Livet är ett mönster av enorm komplexitet. Vad är kroppen, till exempel? Kroppen är något som är igenkännbart. Du känner igen dina vänner när du ser dem. Även fast de är helt annorlunda från vad de var sist du såg dem. De är inte konstanta, precis som lågan från ett stearinljus.

Vi vet att lågan från ett stearinljus är en ström av varm gas, men ändå säger vi "ljusets låga" som om det vore något beständigt. Detta gör vi för att ljuset har ett beständigt mönster som är igenkännbart. Den spjutformade konturen av lågan och dess färg utgör ett beständigt mönster. Och på exakt samma sätt så är vi alla beständiga mönster. Och det är allt vi är.

Det enda konstanta med oss är vår sysselsättning - hur vi dansar - istället för vårt väsen. Fast det är ingen som dansar. Det finns bara dansen, precis som lågan är strömmen av het gas. Precis som en strömvirvel är en virvel av vatten. Det finns ingen strömvirvel. Det finns bara något som strömvirvlar. Och på samma sätt så är var och en av oss en förtjusande komplex vågformad bildning av hela universums energi. Bara genom en process av felutbildning så har vi blivit berövade på denna kunskap.

Låt oss säga att vi är attraherade av ett objekt i den fysiska världen. När vi har förvärvat objektet så känner vi lycka. Vart kändes lyckan? Kändes den i världen? Nej. Kändes den i sinnesintrycket av objektet? Nej. Vi upptäcker att lycka känns i hjärtat, i kärnan av vår kropp och vårt sinne. Kommer denna lycka från det externa objektet?

I själva verket så är denna lycka det du alltid Är. Medvetandet var helt enkelt vilselett till att söka utanför sig själv för den lyckan. När det eftertraktade objektet har blivit beskaffat så är medvetandet tillåtet att vistas i sig själv för en kort stund och lycka är upplevt. Lyckan kommer inte från det externa objektet, det är ditt primära tillstånd.

I utövandet av spirituella discipliner så som yoga, Zen och även psykoterapi så uppstår det en svårighet. Den här svårigheten ligger i önskan att att hitta en metod för att förändra sitt medvetande och förbättra sig själv. Men jaget som vill förbättra sig själv är det jag som gör förbättringarna, så "jag" sitter fast. Det är precis som att försöka lyfta sig själv från marken genom att dra i sina skosnören, det går inte.  

Den största ego-trippen av alla är att bli av med sitt ego, för givetvis så är det stora skämtet att egot inte existerar. Det finns ingenting att bli av med. Det är en illusion, men ändå frågar du hur man ska sätta stop för denna illusion. Men vem är det som frågar? På det vanliga sättet som man använder ordet jag, hur kan jag sluta identifiera mig själv med fel jag? Svaret är helt enkelt att du inte kan det.

Du kanske tycker att det är deprimerande nyheter, men hela poängen är att det inte är deprimerande nyheter. Det är hemskt glada nyheter. För att om du inte kan uppnå det, om du inte kan förvandla dig själv, så betyder det att det huvudsakliga hindret för den mystiska upplevelsen har kollapsat. Det hindret var du.

Du kan inte kontrollera dina tankar och du kan inte kontrollera dina känslor, för att det finns ingen kontrollör. Du är dina tankar och dina känslor, och de springer på, springer på, springer på. Sitt bara och studera dem. Där går de. Du andas fortfarande, eller hur? Du växer fortfarande ditt hår; ser och hör fortfarande. Är det du som gör det? Är andas någonting som du gör? Är det du som ser? Organiserar du hur dina ögon fungerar och vet precis hur du styr alla spön och koner i din retina? Gör du det? Det händer, och det är en händelse.

Din andning är en händelse. Ditt tänkande är en händelse. Ditt kännande är en händelse. Ditt hörande, ditt seende, molnen händer över himlen. Himlen händer blått; solen händer skinande. Där är det: allt detta händande.

Det du trodde var tänkaren av tankar var bara en tanke. Det du trodde var en kännare av känslor var bara en känsla. Det du trodde var en upplevare av en upplevelse var bara en del av upplevelsen.

Det finns ingen tänkare av tankar eller kännare av känslor. Denna knut har uppstått på grund av en grammatisk regel som säger att verb måste ha subjekt. Det roliga med detta är att verb är processer, men det är även subjekt och substantiv, som påstås vara saker. Hur påbörjar ett substantiv ett verb? Hur påbörjar en sak en process? Givetvis så går det inte, men vi insisterar alltid att det finns ett subjekt känt som den som vet, och utan den som vet så kan det inte finnas vetande.   

Men detta är bara en grammatisk regel, inte en regel i verkligheten. I verkligheten så finns det bara vetande. Om du säger att du känner, så är det som om du på något sätt var annorlunda från känslan. När jag säger "Jag känner" så menar jag egentligen att det finns en känsla här. När jag säger "Du känner" så menar jag att det finns känsla där.

Vi tog tillbaka denna projektion under artonhundratalet och sa "låt oss titta på allting objektivt, som det är." Sedan vände vi den attityden emot oss själva och studerade mänsklig fysiologi och psykologi som objekt. Men när vi upptäckte oss själva som objekt så beslöt vi oss för att tiden hade kommit för självmord. För när allt är berövat från subjektivitet och ansett som enkel mekanik, utan någon hemma, så blir världen sedd som meningslös. Och vi har påbörjat vår förstörelse av planeten med kärnvapen och andra processer.

Jag hävdar dock att denna artonhundratals syn på världen är ren mytologi, och inte ens särskilt bra mytologi. Den är fundamentalt baserad på hallucinationen som vi har om vår egen existens. Det borde vara självklart att den mänskliga organismen hör ihop med resten av universum, även fast vi säger i vardagligt språk "Jag kom in i den här världen". Det är inte sant att du kom in i den här världen. Du kom ut ur den, på samma sätt som en blomma kommer ut ur en växt, eller en frukt från ett träd.

Ett äppelträd äpplar, solsystemet - och därmed galaxen, och därmed hela systemet av galaxer som vi lever i - det systemet människar. Människor är därav ett uttryck av dess energi och dess natur.

Den yttre resan verkar väldigt uppenbar och man kan tro att den inte kräver någon noggrann analys. Men i själva verket så är den yttre resan densamma som den inre. Man kan få för sig att man tar sig från en punkt till en annan och att man är i en viss bestämd tid som ständigt förändras, dvs att man färdas i tidsrymden på något sätt. Men detta är endast en konceptuell illusion.

Vart du än går så är du alltid på samma plats.

Du är alltid HÄR.

Vad klockan än står på så är tiden alltid densamma.

Tiden är alltid NU.

"AUM" (ॐ) är ett ord som representerar ljudet av universums energi som allt är en manifestation utav.

Du börjar i den bakre delen av munnen "ahh" och sedan fyller du munnen med "oo" och "mm" stänger munnen. När du uttalar detta på rätt sätt så innehåller uttalet alla vokaler. AUM. Konsonanter räknas här endast som avbryt i de essentiella vokalljuden. Alla ord är därav fragment av AUM.

AUM är ett symboliskt ljud som ger dig kontakt och resonans med det rungande väsendet som är universum. Att få kontakt med det och att få en känsla av det är höjden av upplevelser.

A-U-M. Födseln, existensen och upplösningen som cirkulerar tillbaka. AUM är kallat "de fyra elementens stavelse". A-U-M-och vad är det fjärde elementet? Tystnaden som AUM uppstår ur, och tillbaka dit det går, och som bildar dess underlag.

Mitt liv är A-U-M, men det finns även en tystnad som utgör grunden. Det är vad vi skulle kalla det odödliga. Det här är det dödliga, och det är det odödliga, och det skulle inte finnas något dödligt om det inte fanns något odödligt. Man måste urskilja mellan den dödliga och den odödliga aspekten av sin egen existens.

På ett eller annat sätt så är alla religioner i världen engagerade i att uppnå ett medvetande som inte är egocentriskt, så att vi kan se igenom det spratt som vi spelar på oss själva i detta tillstånd.

Sprattet som vi spelar på oss själva är att vi blir oförmögna att vara medvetna om relativiteten av motsatser. Svart och vitt, ljus och mörker, godhet och ondska, njutning och smärta, liv och död - eller även sig själv och den externa världen - verkar vara separata och motsatta i det egocentriska tillståndet.

Men den mest elementära logiken borde avslöja att motsatser nödvändigtvis går ihop. Med andra ord så om du känner att du är en överlägsen person på något sätt - moraliskt, intellektuellt eller fysiskt - så har du inget sätt att veta att du är överlägsen förutom genom närvaron av relativt underlägsna människor. Om de försvann så skulle du lämnas i limbo, och du skulle inte veta vart du stod överhuvudtaget.

Det högre är alltid beroende av det lägre på samma sätt som blomman är beroende av jorden. Så även det subjektiva jaget går ihop med det objektiva för tankar är fysiska händelser såväl som subjektiva idéer.

Allt som jaget vet är i oskiljaktig enighet med jaget, men vi har lyckats förtränga detta ur vårat normala medvetande och leder våra liv som om vi kunde få vitt att existera utan svart, ljus utan mörker och njutning utan smärta.

När det egocentriska medvetandet är överträffat så blir det uppenbart att dessa saker går ihop och den egendomliga konsekvensen av detta är att man ser enigheten av alla motsatser, att världen är något magnifikt.

Det är väldigt svårt att förklara denna transformation logiskt, men det är helt enkelt så med detta annorlunda sorts medvetande. Med andra ord så är allt som du tidigare försökte exkludera, förneka eller övervinna sett som en del av en kontinuerlig konstruktion, hela världen blir sedd som fullständigt samstämd. Allt är precis som det ska vara.

När jag började studera dessa saker så var jag hemskt besvärad över hur jag skulle kunna se denna multidifferentierade värld som en enhet. Vad skulle hända, hur skulle det vara att se att allt är ett?

De visa männen sa alltid att allt är ett, men allt såg så olika ut för mig. Alla dessa människor uppträder så olika och de har sina olika hus och bilar och det ena och det andra.

Jag tänkte, "Vad är det som ska hända? Är det som att min syn blir helt suddig och allt flyter ihop? Vad är upplevelsen av nirvana eller frigörelse egentligen? Varför skriver de visa männen om det som om det vore en upplösning av allting?"

Det tog mig en lång tid och plötsligt en dag så insåg jag att skillnaden jag såg mellan saker var samma sak som dess enighet, för att skillnader, linjer, ytor, avgränsningar åtskiljer inte saker från varandra egentligen, de sammansätter dem, och alla avgränsningar är gemensamma.

Jag insåg då att min känsla av att jag är jag var exakt samma sak som min känsla att vara ett med hela kosmos. Jag behövde inte ha någon annan annorlunda, eller udda, sorts upplevelse för att känna mitt samband med allting. När man väl får ledtråden så ser man att känslan av enighet är oskiljaktig från känslan av olikhet. Du skulle inte känna dig själv, eller vad du menar med jag, om du inte samtidigt hade känslan av annan.

Hemligheten är att den andra till slut visar sig vara du. Gå ut i natten och titta på stjärnorna och inse att de är miljoner biljoner mil bort, enorma eldhav långt ute i rymden. Du kan luta dig tillbaka och se upp på dem och säga "Jag betyder knappast någonting. Jag är bara ett litet korn på denna konstiga jordklump och allt det där höll på miljarder av år innan jag föddes och kommer att fortsätta miljarder av år efter jag är död." Inget verkar konstigare eller mer främmande för dig än det, ändå kommer det en tidpunkt, om du tittar länge nog, när du kommer att säga "Men, det är ju jag!"

Det är den andra som är villkoret för att du är dig själv, som att baksidan är villkoret för framsidan, och när du vet det, så vet du att du aldrig dör.

Frigörelsen av sinnet från symboler är exakt samma process som att bryta upp länken mellan successiva stunder och illusionen om ett kontinuerligt jag som färdas från stund till stund. Ett kontinuerligt jag är lika mycket en illusion som framträdandet av vad som verkar vara en solid cirkel som är skapad av ett roterande ljus i mörker.

Falskheten med det kontinuerliga jaget pekas ut av ordspråket ”Ingen förnimmer någonting och ingen upplever någonting – det finns endast förnimmelse och upplevelse.”

Vi introducerar detta överflöd genom språket när vi talar om att se syner, höra ljud och känna känslor. Det finns syner, ljud och känslor. Vi känner inte känslor, känslan i sig själv innehäller redan känslan. Det är väldigt simpelt.

En syn är inte beroende av existensen av både en syn och en seende, bundna av någon mystisk process. Synen och den seende, kännaren och det som är känt är något som kallas för ”termer”. Termer innebär slut och dessa kallas i matematik för gränser.

När vi plockar upp en pinne så har pinnen två ändar, två slut, och dessa är pinnens gränser. Sluten på pinnen existerar inte som separata punkter som stöter på varandra vid tillfället då de möts på en pinne. De är i själva verket abstrakta punkter och ändarna är ansedda som rent geometriska inbillningar; pinnen är den faktiska verkligheten.

På samma sätt så är fenomenet som kallas för upplevelse i verkligheten inte ett möte mellan en kännare och en känsla. Verkligheten är upplevelsen som kan benämnas av att ha två aspekter, två ändar, kännaren och det kända, fast detta är endast ett talesätt. Ur en neurologisk bemärkelse så är allt du upplever dig själv.

Det du är medveten om är ditt nervsystems tillstånd, och det finns ingen annan kunskap överhuvudtaget. Detta betyder inte att ditt nervsystem är den enda existerande verkligheten, och att det inte finns någonting utanför ditt nervsystem, men det betyder att all kunskap är kunskap om dig själv och att du är, på något mystiskt sätt, inte annorlunda från den externa världen. Om du då ser att det du upplever och det du är är samma sak, så ta det ett steg längre och inse även att du är i den externa värld som du ser. Precis som jag är i din externa värld så är du i min externa värld, och samtidigt så är jag i samma värld som du är.

Min insida är inte separerbar från den yttre världen. Den är något som den såkallade yttre världen gör, precis som den gör träden, havet och allt annat i den yttre världen. Är inte det underbart?

Vet att just nu så är du Jaget. När en tanke uppstår som tar dig från den kunskapen, observera den utan motstånd eller sökande efter dess källa. För vem uppstår tanken? Det är du, du är Jaget. Återvänd till den kunskapen och vet att ingen tanke kommer någonsin att ge dig eller få dig att uppnå någonting.

Du är redan fullständig, komplett, denna skenbara kamp att fullborda dig själv, att hitta det som saknas, är bara en lek. Observera den känslan av ofullständighet, den desperata längtan för spirituell upplysning och vet att det inte är du utan ditt sinne som är ofullständigt, du är fortfarande och kommer alltid att vara Jaget även mitt i den värsta mentala stormen.

Att även läsa detta, att skriva dessa ord, är bara en lek. Låt dock denna lek visa dig fruktlösheten av att försöka hitta ditt eget Jag i någonting externt till dig. Du är Det, nu.