Aum - den inre resan

Det finns två bilder av världen, två sätt att se på saker, som har dominerat västvärlden i över 2000 år. Den keramiska modellen och den fullt automatiska modellen.

Del 1: Den keramiska modellen
Den keramiska modellen av universum är baserad på Bibeln och skapar en bild om världen som ett föremål. Den är skapad, så som en krukmakare tar lera och gör krukor, eller som en snickare tar trä och gör bord och stolar. Glöm inte att Jesus var en snickare, och även Guds son. Så bilden av Gud och vår värld är baserad på idén om Gud som en tekniker, krukmakare, snickare, arkitekt, som har en plan och som har skapat universum efter denna.

Så grundläggande i denna uppfattning om världen är att den består av något material, en grundläggande substans. Så som krukor är gjorda utav lera. Men lera i sig självt har ingen intelligens. Lera blir inte en kruka av sig själv. Så i Bibeln så skapar Gud Adam från jordens stoft. Med andra ord så gör han en lerfigur, och sedan blåser han liv i den. I sig självt så är leran formlös och ointelligent, och därav behövs det en extern intelligens och en extern energi för att ge det liv och för att det ska bli förnuftigt. Och därför blir det naturligt för oss att ärva en uppfattning om oss själva som skapade föremål.

Så historiskt så har vi sett på världen som skapad och idén om att vi är konstruerade, precis som bord och hus är konstruerade. Och därav finns det en fundamental skillnad mellan det skapade och skaparen. Och denna bild, denna keramiska modell av universum kommer från kulturer där samhällsformen var monarkisk, och där skaparen av universum var uppfattad som kungen av universum.

Så alla som ser universum på detta sätt relaterar sig själva till den grundläggande verkligheten som ett subjekt till en kung. Så de har en väldigt ödmjuk relation till vad det är som styr allting. Det är underligt att så många invånare av en republik eller en demokrati har en monarkisk syn på universum.

Men när man applicerar denna bild till universum, till livets natur, så har det begränsningar. Det fungerar helt enkelt inte längre. För länge sedan så slutade fysiker att ställa frågan “Vad är materia?”. De började på det sättet. De ville veta vad den fundamentala substansen till världen var. Men desto mer de ställde frågan, desto mer insåg de att de inte kunde besvara den. För att om du ska säga vad materia är så måste du beskriva dess beteende, det vill säga dess form, dess mönster. Du beskriver vad det gör, du beskriver de minst formerna som går att se. Ser du vad som händer då? Du tittar på en sten, och du undrar “Vad är stenen gjord utav?” Så du tar ditt mikroskåp och tittar på stenen och då ser du många fler mindre former, små kristaller. Sen undrar du, vad är kristallerna gjorda utav så du skaffar ett kraftfullare verktyg och ser att de är gjorda utav molekyler. Sen fortsätter du och hittar atomer, elektroner, protoner och andra sub-atomiska partiklar. Men du hittar aldrig, aldrig något grundläggande material, för det finns inget.

Detta är vad som händer: “Materia” är ett ord för världen när dina ögon är ur fokus. Idén om materia är att den inte hålls isär, så som någon sorts smet. Och när dina ögon inte är i fokus så blir allt smetigt. När dina ögon fokuserar så ser du former, du ser mönster. När du förändrar nivån av förstoringen, och går in mer och mer, så blir allt smetigt innan det blir tydligt. Så varje gång det blir smetigt så tror du att det finns något material, men när det blir tydligt så ser du en form. Så allt vi kan prata om är mönster. Vi kan aldrig någonsin prata om det material som dessa mönster är gjorda utav, för man behöver egentligen inte anta att det finns något. Det räcker med att tala om världen med hjälp av mönster. Det beskriver allt som kan bli beskrivet, och man behöver inte anta att det finns någonting som innefattar essensen av mönstret på samma sätt som lera innefattar essensen av en kruka. Så därför, av denna anledning, så behöver du inte anta att världen är någon typ av hjälplös, passiv, ointelligent smörja som någon utomstående makt måste informera och forma till intelligenta former. Så världsbilden i dagens mest sofistikerade fysik är inte formad materia utan mönster. Ett självflyttande, självdesignande och självförsörjande mönster. En dans. Och vårat sunda förnuft som individer har ännu inte kommit ikapp detta.

Vi behöver aldrig riskera äventyret ensamma, för alla tidens hjältar har gått före oss - labyrinten är grundligt känd.

Vi behöver bara följa hjältens tråd, och där vi trodde oss hitta en styggelse, kommer vi att hitta en gud; där vi trodde oss slakta en annan, skall vi slakta oss själva; där vi trodde oss resa utåt, kommer vi att komma till centret av vår egen existens.

Och där vi trodde oss ensamma, skall vi vara med hela världen.

Detta är början på min blogg. Men tanken är inte att bloggen först och främst ska handla om mig, den ska handla om dig.

Nu menar jag inte ditt ytliga jag som du säkert redan vet allting om och kanske till och med skriver en egen blogg kring.

Jag menar ditt innersta jag, ditt inre ljus, ditt undermedvetna, ditt egobefriade väsen, din själ. Kärt barn har många namn.

Det handlar om den inre resan som vi alla vandrar tillsammans vare sig vi är medvetna om det eller inte. Den resa som är helt unik för varje person men som alltid slutar vid samma plats.

Jag hoppas kunna vägleda, eller åtminstone skina lite ljus på den mörka stig som vi alla vandrar genom livet.

All lycka som världen innehåller har uppkommit genom önskan av glädje för andra.
Allt lidande som världen innehåller har uppkommit genom önskan av glädje för sig själv.
Behövs det någon längre förklaring?