Aum - den inre resan

Drömprocessen är självförsörjande och upplevs som paradoxal utifrån ett dualistiskt intellekt. Frågeställningen kring verklighetens sanna natur kan te sig onödig, eller irrelevant, för vissa, men att upptäcka drömmen i drömmen leder ofta till att de problem som man upplever i sig själv och sin omgivning upplöses eller åtminstone förminskas. Och plötsligt uppenbarar sig den individuella friheten att själv välja och vraka bland livets perspektiv och möjligheter.

Dvs, saker visar sig vara det du gör dem till och är ingenting utanför din egen fria tolkning. Det du upplever som lila är lika mycket en färg som det är en vibration av energi. Båda är mentala koncept med olika syften. Egentligen så är det varken det ena eller det andra, det är ickedualistiskt och interberoende.

Många tror att det skulle vara något negativt, eller till och med tragiskt eller sorgligt, om det visade sig att det de ser som sig själva och sin värld var en illusion. Men sanningen är att det endast är befriande.

Vetande är vad jag kallar intelligens. Inte ditt intellekt. Intelligens.

Det är aktiviteten av vetande – intelligensenergi.

Vetande är en aktivitet – någon som händer i stundens omedelbarhet.

Alla aktiviteter är energi i rörelse. Inte innehållet av vetande, jag vet det här eller jag vet det där, det är förvärvande, konceptuellt, bara ord. Den grundläggande aktiviteten av vetande.

Du är inte vetande för en stund sedan. Du är inte vetande en stund i framtiden heller. Det pågår i stundens omedelbarhet, så det är en aktivitet – något som händer just nu.

Det är energin, eller livskraften eller vilken etikett du vill sätta på det.

Det är vad du är.

Fysiska koncept är fria skapelser av det mänskliga sinnet, och är inte, trots att det verkar så, bestämda av den externa världen. I vår strävan att förstå verkligheten så är vi som mannen som försöker förstå mekaniken av en sluten klocka. Han ser klockans ansikte och visarna som rör sig, han hör även det tickande ljudet, men han kan inte öppna kapseln. Om han är genialisk så kan han forma en bild av mekaniken som skulle kunna vara ansvarig för de saker han observerar, men han kan aldrig vara säker på att hans bild är den enda som skulle kunna förklara hans observationer. Han kommer aldrig att kunna jämföra sin bild med den verkliga mekaniken och han kan inte ens föreställa sig betydelsen av en sådan jämförelse.

- Albert Einstein, 1938

 

De flesta tror att fysiker förklarar världen som den är. Det finns till och med fysiker som tror detta. Men riktiga mästare vet att de endast dansar med den.

 

Det verkar som att universum, på något konstigt sätt, frambringas genom deltagandet av de som deltar. Den vitala handlingen är deltagande. ”Deltagare” är det nya obestridliga konceptet inom kvantfysik. Det slår ned ”observatören” av klassisk fysik, mannen som står säkert bakom en glasskiva och ser på det som händer utan att involveras. Det kan inte ske, påstår kvantfysiken.

- John Wheeler, kvantfysiker

 

Enligt kvantfysik så finns det ingenting som heter objektivitet. Vi kan inte eliminera oss själva från vår bild av världen. Vi är en del av naturen och när vi studerar naturen så går det inte att komma undan det faktum att det är naturen som studerar sig själv. Fysik har blivit en gren inom psykologin, eller kanske är det tvärt om?

 

En psykologiskt regel säger att när en inre situation inte ter sig medveten så sker den utanför, som öde. Med andra ord kan man säga att när en individ förblir odelad och omedveten om sina inre motsägelser så måste världen nödvändigtvis agera ut konflikten och splittras.

- Carl Jung

 

Från ett inre center så verkar psyket röra sig utåt, i form av en extraversion, in i den fysiska världen... Om dessa människor är korrekta så är fysik ett studerande av medvetandets struktur.

- Wolfgang Pauli, Nobelprisvinnande fysiker

ETT: Universum är min dröm. Allt däri, däribland 'dig' och 'mig', är en del av den drömmen - från elefanter till bakterier, från galaxer till atomer.

 

TVÅ: Så varje en av oss drömmer ett universum? Hur kommer det sig att vi alla drömmer samma universum?

ETT: Varje en av oss drömmer inte ett universum. Det är bara Jag som drömmer universum. Ni upplever alla samma universum för att ni alla är delar i Min dröm.

TVÅ: Är inte det konceptet, låt oss säga, ganska egoistiskt?

ETT: 'Egoism' är ett dualistiskt koncept som innebär 'icke-egoism'. Men i verkligheten så finns inte icke-egoism. Därav så finns det ingen egoism heller. Det finns endast Jag – och inget annat, vilket skulle vara nödvändigt för att utgöra egoism.

TVÅ: Men varför är universum din dröm mer än det är min?

ETT: Jag har redan sagt att 'du' inte existerar förutom i Min dröm.

TVÅ: Anta att jag svarar att 'du' inte existerar förutom i Min dröm?

ETT: Det är onödigt, det säger sig självt.

TVÅ: Det är tydligen något som jag har missförstått.

ETT: Det är på grund av vårt dualistiska språk, otillräckligt för att kommunicera sanningen. Vi måste använda samma ord för att uttrycka olika saker. Du tänker fortfarande i banorna kring identifikation med kroppen. Du använder benämningen 'du' och 'jag' för att indikera overkliga delar av Min dröm som har denna konversation. Overkliga delar av en dröm kan inte drömma det universum som de är delar utav.

TVÅ: Så vem drömmer den?

 

ETT: Jag gör det. Alla som säger 'Jag'. För det Jaget är det Absoluta, Den Ultimata Verkligheten, Det Kosmiskt Medvetandet, Tao, etc. Det Jaget är Ett – vem som än säger det.

TVÅ: Obskyrt, väldigt obskyrt!

ETT: Obskyrt min fot! Det är klart som solsken, så simpelt och självklart som vad som helst inom det manifesterade sinnets fattningsförmåga. Endast dess uttryck är obskyrt – för att det har uttryckts med ord.

TVÅ: Så jag är allt i universum, precis som jag är allt i mina sovande drömmars universum, varje elefant, varje bakterie, varje galax, varje atom, 'du' och 'jag'?

ETT: Du har förstått.

Det börjar då vi är barn - hjälplösa, men medvetna om tingen och glada för det som finns omkring oss. Så når vi ungdomsåren, fortfarande hjälplösa, men bemödande oss om att åtminstone verka oberoende. Då vi vuxit ur det stadiet, blir vi vuxna - självständiga individer som är mogna nog att hjälpa andra så som vi lärt att hjälpa oss själva.

Men den vuxna representerar inte det högsta utvecklingsstadiet. Slutet på cykeln är det oberoende, klarsynta, allseende Barnet. Det är denna nivå som kallas Visdom. Då Tao Te Ching och andra kloka böcker till ex säger "Återvänd till början: bli barn på nytt", är det detta de menar.

Varför tycks den upplyste vara fylld av ljus och lycka, likt ett barn? Hur kommer det sig att de ibland till och med ser ut och talar som barn? För att de är det. De visa är Barn Som Vet. Deras sinnen har tömts på dessa otaliga små detaljer av obetydligt vetande och i stället fyllts med den visdom som Det stora Intet ger, Universums Väg.

Vi kan aldrig överskatta språkets värde för människors liv. Det som i grunden gör oss mänskliga, istället för någon annan form av apa, är vår förmåga att prata. Detta har gett oss makten att skapa sociala arv så att vi kan samla på oss kunskapen från svunna tider och det har även gett oss förmågan att analysera våra upplevelser, som uppstår på ett väldigt kaotiskt sätt, och att göra dem vettiga för våra specifikt biologiska och sociala syften. Detta är den största gåva som mänskligheten någonsin har fått eller givit sig själv, gåvan av språk.

 

Men vi måste komma ihåg att även om vårt språk är helt nödvändigt för oss så kan det även vara ödesdigert om vi använder det på fel sätt. Om vi analyserar vår levnadsprocess så ser vi att minst 50 procent av de flesta människors liv spenderas i ett universum av språk. Jag misstänker till och med att en del spenderar ungefär 80 procent i språkets värld. De har nästan aldrig en direkt upplevelse, de lever helt i form av koncept.

 

Det här är oundvikligt. När vi ser en ros så säger vi omedelbart, ros. Vi säger inte, jag ser en rundaktig massa av försiktigt skuggade röda nyanser. Vi passerar omedelbart från den faktiska upplevelsen till det mentala konceptet.

 

Vi kan inte hjälpa att till en stor del leva i en värld av koncept. Vi måste göra det, för den omedelbara upplevelsen är så kaotisk och så ofantligt rik att i rent självbevarande syfte så måste vi använda språkets maskineri för att sortera ut vad som är användbart för oss, vad som är viktigt inom varje situation, och samtidigt försöka förstå – för det är endast genom språket som vi kan förstå vad det är som händer. Vi generaliserar och vi går in i högre och högre grader av abstraktion, vilket tillåter oss att begripa vad vi håller på med, vilket vi säkerligen inte skulle göra om vi inte hade språket.

 

Men språket har sina begränsningar och fällor. Till att börja med så har alla språk utvecklats specifikt för biologiska ändamål för att hjälpa mänskligheten att klara av livet på den här planeten. Och de flesta språk är märkligt torftiga när det gäller framförallt att uttrycka människans inre liv och även när det kommer till att förklara upplevelsens ständiga fortskridning.

 

Vi har den här manin, som vi blir så frekvent påminda om i alla Österländska texter, av att tänka på oss och alla objekt i världen som någonting separat och självförsörjande, när de i själva verket alla är delar av en universell Enhet. Vad vi måste göra är att vara djupt medvetna om språket som vi använder – så att vi inte blandar ihop ordet med saken. I Zen Buddhistiska termer så måste vi ständigt vara medvetna om att fingret som pekar på månen inte är månen. Generellt så tänker vi att fingret som pekar – ordet – är saken som vi pekar på. Och om du tittar på nästan vilken litteratur som helst inom filosofi eller religion, så hittar du detta om och om igen, denna besatthet med ord som om de vore saker, denna mani. I verkligheten så är ord helt enkelt symboler för saker. Men många människor är förvirrade och behandlar saker som om de vore skyltar och illustrationer av ord. När de ser en sak så tänker de omedelbart att det endast är en illustration av en verbal kategori, vilket är totalt livshotande eftersom det helt enkelt inte är så.

---

Vår kultur är baserad på vilja – viljan att vara, att bli, att åstadkomma, att uppfylla - därav så finns det alltid en enhet inom oss som försöker förändras, kontrollera eller justera det som observeras. Men är det någon skillnad mellan det som observeras och den som observerar, eller är de en?

 

Detta är något som inte bara kan accepteras. Det måste begrundas, dykas in i med enormt tålamod, vänlighet och tveksamhet, så att sinnet inte längre är separerat från dess tankar, så att observatören och det som observeras är psykologiskt ett.

 

Så länge som jag är psykologiskt separerad från det som jag upplever i mig själv som avund så försöker jag att bemästra avund; men är 'jag', skaparen av ansträngningen att bemästra och övervinna avunden, annorlunda och skild från avunden? Eller är de båda samma sak, bara det att 'jag' har separerat mig själv från avund i avsikt att övervinna det för att jag känner att avund är smärtsamt och av diverse andra anledningar? Men det är denna separation som är orsaken till avunden.

---

---

The most beautiful and most profound experience is the sensation of the mystical. It is the sower of all true science. He to whom this emotion is a stranger, who can no longer wonder and stand rapt in awe, is as good as dead. To know that what is impenetrable to us really exists, manifesting itself as the highest wisdom and the most radiant beauty which our dull faculties can comprehend only in their primitive forms - this knowledge, this feeling is at the center of true religiousness.

The religion of the future will be a cosmic religion. It should transcend a personal God and avoid dogma and theology. Covering both the natural and the spiritual, it should be based on a religious sense arising from the experience of all things natural and spiritual as a meaningful unity. Buddhism answers this description. If there is any religion that could cope with modern scientific needs it would be Buddhism.

- Albert Einstein

---

Another source of conviction in the existence of God, connected with the reason and not with the feelings, impresses me as having much more weight. This follows from the extreme difficulty or rather impossibility of conceiving this immense and wonderful universe, including man with his capacity of looking far backwards and far into futurity, as the result of blind chance or necessity. When thus reflecting I feel compelled to look to a First Cause having an intelligent mind in some degree analogous to that of man; and I deserve to be called a Theist.

- Charles Darwin

Det finns ingen annan, allt är Brahman, allt är ditt eget Jag. Alla andra som du uppfattar är endast sinnet, vilket är falskt och illusoriskt utan någon substans. Det finns inga externa objekt, allt är Ett. Sinnet är också Brahman, även om det verkar annorlunda. Detta som "verkar" är Maya. Maya ligger som en slöja över Brahman, men det berör det inte på något sätt och har ingen effekt över det. Det är som ett rep på marken som vi i ett mörkt rum misstar för en orm.

Existensen av Maya är illusorisk, och, precis som ormen, när vi inser detta så ser vi att det aldrig var det minsta verkligt, det var alltid Brahman, alltid ett rep.

Sök inne i dig själv, analysera ditt sinne. Se inte andra, de är inte där. I verkligheten finns bara ditt eget sinne, så se ditt sinne, se hur det är.

Upplevelsen att vi är bundna av sinnet händer på samma gång som befrielsen från dess kedjor. Med andra ord så ser vi med noggrann observation av våra tankar att det inte finns någon riktig länk mellan tankarna och oss själva, och kedjorna som verkade vara där har då försvunnit.

 

Maya, den illusoriska kedjan mellan våra tankar och vårt Jag, kan inte förstås av sinnet, men det kan överskridas. Självrealisation är en verklighet, inte en filosofi eller en intellektuell övning.

 

Allt som kan sägas är att det finns existens och att den är Ett. Detta kan kännas och upplevas. Denna upplevelse är frihet. Lösningen finns inne i dig själv.

 

Att observera, döma och kritisera agerandet av andra är att medvetet eller omedvetet söka efter lösningen på dina problem på utsidan. Det är att söka en lösning genom att modifiera något aspekt av den yttre världen. Men lösningen går endast att finna genom insikten att alla aspekter och alla sinnestillstånd, allting som vi förnimmer, är ingående oäkta och inte på något sätt förenat med dig, med ditt sanna Jag. Denna insikt finns på insidan. Så observera hela världen, avfärda ingenting, men se det inte som någon annan eller något annat. Det är dig själv.

 

[Översatt från en originaltext på Engelska av Charles Gibson]

När du agerar utifrån insikten att alla och allting utan undantag är det gudomliga uttrycket, manifesterat medvetande, ande förkroppsligat, så lever du ett upplyst liv.

Vart du än tittar så ser du inget annat än ditt eget Jag. Du är både den gränslösa öppenheten som allt uppstår ur och på samma gång varje liten del och partikel av det som är.

All känsla av separation har lösts upp och det finns bara en singulär, levande verklighet.

[Översatt från en originaltext på Engelska av Stephen Bodian]

---

When one realizes oneself, one realizes the essential nature of the universe. The existence of duality is only an illusion and when the illusion is undone, the primordial unity of one's own nature and the nature of the universe is realized, or made real. ~ Namkhai Norbu

Antingen så finns det En, eller så finns det dualism och/eller multiplicitet. Antingen så finns det en primär orsak och skapelse (och därav en skapare) eller så finns det varken skapelse eller förstörelse.

Vetenskapen har visat att det inte finns varken skapelse eller förstörelse/upplösning. Allt är energi och energi kan varken skapas eller förstöras. Vart är skaparen i denna verklighet? Orsaken till allt är... allt.

Det som Finns har alltid Varit. Det kan inte skapas och Det kan inte förstöras, Det kan endast omvandlas.

En annan liknelse handlar om mannen som blir instängd i ett mörkt rum och får veta att det kanske finns en fjäril i rummet. Han avvaktar några minuter och drar sedan slutsatsen att det omöjligt kan kan finnas en fjäril i rummet.

"Jag ser den inte, hör den inte, kan inte känna dess lukt och kan inte känna den. Eftersom inget av dessa sinnen kan uppfatta fjärilen så finns den inte."

Låt oss nu göra det ännu lite svårare för mannen genom att anta att han aldrig har sett eller hört talas om en fjäril. Även om mannen misstänker att något finns i rummet så har han inga begrepp om vad det är, eftersom han saknar kunskap om objektet.

En dold Gud kan inte vara omedelbart tillgänglig för våra sinnen och många av oss saknar begrepp om vad vi förväntas uppleva i ett möte med det gudomliga.

---

The language of God is not English or Latin; the language of God is cellular and molecular.
- Dr. Timothy Leary

Allt fler människor jag stöter på påstår sig vara ateister, men är detta verkligen så förnuftigt som de verkar tro?

 

Med ateist menas med en vanlig definition en individ som förnekar existensen av ett gudomligt väsen.

 

Men med hypotesen om en dold Gud uppstår problemet att ateisten definitionsmässigt inte vet vad som förnekas. Eftersom en gömd gud bara kan upplevas, inte beskrivas, så skulle det paradoxalt nog krävas att en ateist hade denna upplevelse innan hon/han kunde uttala sig om Gud finns eller ej.

 

Ateisten kan hävda att man inte ska tro på en Gud som inte bevisar sin existens. Men mystiktraditionernas Gud, dvs alla religioners gemensamma gudsbild kan per definition inte bevisas. Dessutom så är brist på bevis för något ingenting som leder till den omvända slutsatsen, dvs att det är bevisat att det inte existerar. Det är lika fel som om man krävde att en människa som inte haft en gudsupplevelse, att utan förbehåll acceptera existensen av en Gud.

 

Att vara övertygad om att Gud inte finns på basis av våra fem sinnens vittnesbörd och vårt intellekt kan liknas vid den tidigare vedertagna övertygelsen om att jorden är platt, som likaså grundade sig på logiskt tänkande och på hur våra sinnen uppfattade verkligheten.

 

Samtidigt som vetenskapen lär oss allt mer om universums och naturens komplexitet, så inser vi allt bättre hur lite vi egentligen förstår av verkligheten.

 

Den enda slutsats som den envisa skeptikern möjligen kan dra är att Gud kanske inte finns. Men då är man plötsligt inte längre ateist, utan har förvandlats till agnostiker.

Hur vet vi om en religiös upplevelse är verklig? Hur skiljer vi t ex en psykiskt sjuk individs upplevelse av verkligheten från en profets eller religionsinstiftares visioner? De kan i många avseenden likna varandra. Hur vet vi att de hallucinationer som åtföljer användandet av vissa droger inte är lika sanna som mystikerns inre syner? Svaret är att vi inte säkert vet.

Konsekvensen av dessa upplevelser kan bli olycka och destruktivitet eller, alternativt, att de leder till en inre mognad, visdom och god etik. En möjlig förklaringsmodell blir därmed att de inre visioner och upplevelser som får till konsekvens att individen och omgivningen tar skada inte har sin grund i innersta sanningar.

En annan möjlig förklaring är att alla andliga upplevelser är sanna, men att de som förmår sätta in dem i ett konstruktivt sammanhang kan använda dem i en inre mognadsprocess, medan en upplevelse som inte kan inordnas i en konstruktiv modell får negativa konsekvenser. Medvetenheten om denna fara kommer till uttryck hos utövare av religionens mystiktraditioner i deras unisona varningar mot ett inre sökande utan kunnig vägledning. Steget mellan tro och visshet är uppenbarligen fyllt av faror.

Många religionspsykologer understryker att en beskrivning av de psykologiska och fysiologiska förklaringarna till andliga fenomen inte utsäger något om fenomenen är sanna eller ej. Även om psykologin, i likhet med fysiken och biologin, kan ge vetenskapliga förklaringar till många av de stora gåtorna, så innebär detta inte ett svar på frågorna om hur verkligheten egentligen är uppbyggd eller om det existerar en Gud.

Iakttagelsen att gudstanken motsvarar många av människans behov är t ex inget bevis för vare sig Guds existens eller motsatsen. Alla de känslor som vi upplever med vår hjärna har sin motsvarighet i biologiska händelser. Detta faktum gör dem varken mer eller mindre sanna. På samma sätt som fysiken och biologin styrs av materiella lagar, som inte kräver inblandning av någon Gud, så kommer vi alltid att kunna förklara den mentala gudsupplevelsen med psykologiska och fysiologiska processer. Det kanske är så att systemet är perfekt och att det inom vetenskapen inte kommer att behövas en gud för att förklara vår inre och yttre värld. Detta motsäger i sin tur inte att det gudomliga existerar som alltings orsak och grund.

Uppenbarligen har Jung hitills haft rätt i att gudsupplevelsen inte kan vare sig bekräftas eller dementeras med vetenskapliga metoder. Vetenskapen söker dela upp verkligheten i små små bitar för att kunna analysera och beskriva den. Genom analysen översätts verkligheten till ett språk genom vilket vi kan kommunicera. Detta språk bygger i sin tur på de öppningar medvetandet har mot omvärlden; våra sinnen. Därmed uppstår möjligheten att på ett objektivt sätt beskriva verkligheten.

Samtidigt måste vi ha klart för oss att fem sinnen är allt som står till vårt förfogande för att förstå den yttre verkligheten och med vetenskapliga metoder kan denna endast beskrivas i fragmenterad form.

Religionen säger att vi måste göra precis tvärt om för att förstå den gudomliga verkligheten. Vi ska bortse från våra sinnen och avstå från att analysera. Vi ska inte se till delarna, utan istället uppleva helheten. Religionen och vetenskapen har därmed skilda utgångspunkter i sina försök att beskriva världen.

- Stefan Einhorn, professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet.

---

Meditativa upplevelser kan beskrivas negativt med begreppet regression, dvs som en återgång till det lilla barnets upplevelse av omvärlden. Men de kan även beskrivas positivt som ett återanvändande av tidiga funktioner hos hjärnan. Tillsammans med den vuxna människans möjligheter att strukturera information, kan detta skapa förutsättningar för vidgade upplevelser av verkligheten.

En intressant vetenskaplig upptäckt är att det lilla barnets hjärna i ett avseende är mer utvecklat än den vuxnes. De förbindelser mellan hjärnans celler som möjliggör ”tänkandet” är dubbelt så många hos barnet som hos den vuxne och många av dessa försvinner vid ungefär samma tidpunkt som vi utvecklar språket. Samtidigt som vi ger namn åt det som finns runt omkring oss, så förlorar vi kanske en annan, medfödd förmåga.

Kan det, för att spekulera, vara vår kapacitet att se helheten, som vi bär med oss sedan födseln, som går förlorad när det lilla barnet söker ge en tankens struktur åt sinnenas intryck? Kanske är det vår medfödda förmåga att uppleva verkligheten som försvinner och som vi sedan kan få ägna ett liv åt att mödosamt återupprätta? Och kanske är det ingen händelse att vi, när vi söker återupprätta relationen till denna verklighet, blir som det lilla barnet i det att vi återvänder in i oss själva, utplånar den vuxnes jag-uppfattning och frigör oss från det språk som vi vanligen använder för att förklara vår verklighet? Jesus sa ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” och i den daoistiska skriften Daodejing står det ”Den som bär Daos rikedom inom sig är som ett barn”.

- Stefan Einhorn, professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet.

---

Det är absolut ingen skillnad mellan dig och mig.

 

Vi är båda Jag.

 

För att förklara vad jag menar så måste jag definiera vad jag menar med Jag.

 

Allt som jag kan observera är inte Jag då det är Jag som observerar. För allt som jag observerar skulle kunna försvinna utan att känslan av Jag försvann. De undantag som verkar finnas vid en första anblick till detta är vitala kroppsdelar som hjärtat, lungorna och hjärnan. För utan dessa kan man inte överleva. Men dessa kroppsdelar skulle rent teoretiskt kunna bytas ut i och med transplantationer utan att detta skulle påverka Jag känslan. Dessutom finns det många andra saker som man inte kan leva utan så som luft, vatten och mat och dessa saker ser du inte som en del av ditt Jag.

 

Men denna Jag känsla verkar ju så olika från person till person kan man tycka. Men då har man blandat ihop Jaget med Egot. Egot är den självbild och den personlighet som Jaget har samlat ihop under sin tid i ett specifikt perspektiv. Det är en samling observationer som Jaget omedvetet identifierar med. Att helt bli fri från Egot är en stor utmaning som inte många klarar av men de som gör det upptäcker en verklighet som enligt otaligt många beskrivningar sägs vara ofattbart himmelsk.

 

Så om Jag föddes på en viss plats i tiden och med en särskild kombination av gener, så skulle Jag skapa ett specifikt Ego. Under de unika omständigheterna så blir resultatet en unik person. Men det är endast personen som är unik, inte Jaget. Och personen är inte Jaget eftersom personen är något som Jaget kan observera.

 

Så nu kanske du tycker att det känns som att du är din personlighet, ditt Ego. Och om det känns så, hur kan det vara fel? Förr i tiden trodde man att jorden var platt för att det verkade så, det kändes så. Man trodde även många andra saker som visade sig vara fel så som att jorden var universums centrum och att allt snurrade kring jorden. Hur saker och ting verkar vara och hur de är på riktigt är väldigt sällan samma sak.

 

Avsaknaden av insikt, visdom, kritiskt tänkande och i många fall kunskap leder till illusioner och vaneföreställningar. Identifikationen med kroppen och sinnet är en av dessa illusioner.

 

Jaget kan (när det är redo) successivt släppa sina yttre identifikationer - kön, yrke, nationalitet mm. Dvs säga att jag är inte det här, eller det där.

Slutligen återstår frågan: Vem är jag då?

Känslan av Jagets fullkomliga enkelhet är då allt som återstår, dvs det grundläggande, det ursprungliga och det eviga. Jaget töms alltså på allt sitt "innehåll".

 

Den som söker sitt sanna Jag upptäcker först denna tomhet och sedan kommer den oundvikliga insikten om dess fullhet.

 

För icke-dualismens verklighet, den sanna verkligheten, kommer först med insikten att det ursprungliga Jaget och det som Jaget observerar är "icke-två".

 

Allt som Jag inte är definierar det Jag är lika mycket som det Jag faktiskt är. Därmed är de sammanslutna. Dvs allt Jag kan observera är inte Jag, men utan det Jag observerar så skulle inte Jag existera. Jag är både allt och inget, både dig och mig, eftersom dessa är som två sidor av samma mynt.

Det står i Vedaskrifterna "Verkligheten är En. De vise nämner den med många namn."

De personliga egenskaper som tillskrivs det gudomliga betraktas ofta som den ännu inte upplysta människans försök att beskriva det obeskrivliga. Man talar således om olika stadier på den andliga utvecklingen, där människan i det första stadiet uppfattar Gud som innehavande personliga egenskaper och som skapare av universum.

I nästa stadium uppfattas Gud som en universell aktiv makt som finns i alla människors inre.

I det högsta stadiet inser människan "att Gud, själ och universum är ett och detsamma".

När människan når fram till de högsta sanningarna behöver hon inte längre åberopa mänskliga egenskaper hos det gudomliga, vilket Upanishaderna uttrycker på följande sätt: De okunniga tror att man kan förstå Brahman, men de vise vet att Han är bortom allt förstånd.

Filosofen Platon beskrev den mänskliga upplevelsens begränsningar med liknelsen om grottan. I denna grotta sitter människor fastbundna med ryggen mot ingången. Det som rör sig vid ingången avspeglar sig i form av skuggor mot grottväggen och människorna kan endast uppleva verkligheten såsom avbildad i två dimensioner och i svart-vitt.

En dag lyckas en av grottans invånare ta sig loss. Han går fram till ingången och skådar ut över världen. En plötslig insikt om hur allt egentligen "ser ut" griper honom. När han går tillbaks till sina vänner för att beskriva det han upplevt kommer problemet. Han saknar orden att åskådliggöra vad han sett och hans fångna medmänniskor har ingen egen referensram med vilken de kan förstå det de själva inte fått uppleva.

På samma sätt sitter vi fast i den av våra intellekt och sinnen begränsade upplevelser av verkligheten. Kanske finns det fler rumsdimensioner än de tre vi kan uppleva och med all säkerhet är vår "bild" av verkligheten begränsad och ofullständig.