Aum - den inre resan

Finns Gud? Ja eller nej. Om svaret var så enkelt så skulle frågan vara helt meningslös.

Ändå får jag denna fråga ständigt och när jag idag såg att Facebook-gruppen ”Vi som tror på tomten mer än Gud” hade ett medlemsantal på över sex tusen så insåg jag hur förvrängd bild allmänheten har på detta koncept.

De flesta verkar ha en bild av Gud som någon sorts gammal gubbe med skägg som bor i himlen. Om man har denna, eller någon liknande, bild av Gud som någon personifierad kraft som skänker önskningar, ja då har man definierat bort att en förnuftig tro skulle vara möjlig.

Denna personifierade och fadersliknande bild av Gud härstammar givetvis från Bibeln men eftersom det Svenska samhället grundar sig i Kristendomen på fler sätt än vad de flesta inser så är detta helt naturligt.

De flesta har dock ingen vidare djup kunskap kring symboliken i Bibeln och tolkar den därför tyvärr helt bokstavligt. Denna ytliga tolkning skapar friktion mellan ”troende/religiösa” och ”icke troende/ateister” eftersom de då egentligen talar om helt olika saker. Dålig kommunikation och missförstånd är grunden till de flesta konflikter.

Men konceptet av Gud varken började eller slutade iom Kristendomen och om inte deras symbolik passar din världsbild så finns det många andra religioner, som talar om samma sak, fast på ett annat sätt. Alla ord är symboler och har man för starka negativa associationer till just ordet Gud så kan man istället säga ex Brahman, Jaweh, Ljuset, Det Kosmiska Medvetandet, Tao, En-Sof, Sanningen, Det Absoluta eller Den Ultimata Grunden för Varat.

Det som gör detta koncept så komplicerat grundar sig i att ordet Gud egentligen är en metafor för det som överskrider intellektet. Detta är givetvis en tolkning precis som alla andra, men den grundar sig i omfattande teologiska studier från flera av ledarna på ämnet.

Alla stora mystiker har varit överens om att den som tror sig känna Gud, gör det inte, och den som inte känner Gud, gör det. Dvs, den som har en tydlig bild över Gud har fel, då det inte går att bilda en intellektuell bild, ett bestämt mentalt koncept, över något som överskrider allt vad detta innebär.

Vad Gud är kan alltså inte förklaras, endast upplevas. På samma sätt som du inte kan förklara hur du öppnar och stänger din egen hand, endast göra det. Att förklara Gud med ord är som att förklara färgen röd för en person som fötts blind, eller att förklara ljudet av skratt för en person som fötts döv.

Kom ihåg, alla ord är endast som skyltar som pekar åt en viss riktning. Kartan är aldrig området. Att blanda ihop symboler med verkligheten är som att äta menyn istället för måltiden.

Det finns inget annat ord som är så laddat med förutfattade meningar som ordet Gud, men innan du svarar på frågan, tror jag på Gud, så bör du ställa frågan, tror jag på mig själv? Och nu menar jag inte din fysiska kropp utan ditt innersta Jag. Finns du? Och om du finns, vad är du?

De flesta har nog hört mobiloperatören 3's ringsignal där det konstateras att "three is a magic number", men det ligger en uråldrig sanning bakom denna fiffiga reklamslogan.

Tre är en siffra som återkommer i otaliga spirituella och vetenskapliga sammanhang. Kristendomen har den heliga treenigheten av Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Judendomens symbol, davidsstjärnan, är två trianglar ovanpå varandra. Hinduismen har den gudomliga treenigheten Trimurti som består av skaparen Brahma, upprätthållaren Vishnu och förstöraren Shiva. Buddhismen har de tre juvelerna Buddha, Dharma och Sangha, den upplyste, läran och det buddhistiska samhället. Vedantamystiker har sat-cit-ananda, essens-medvetande-salighet. Det hemliga sällskapet Illuminati som kopplats ihop med frimurarna använder ett öga i en triangel som symbol, vilket även syns på den amerikanska dollarsedeln och är allmänt känt som det allseende ögat. Man måste även nämna Aum, som jag skrivit om tidigare. Även det mänskliga livets cirkel, samsara, innefattar en treenighet, nämligen födseln, upplevelsen och döden.

Inom vetenskapen så har vi till ex. tre dimensioner och det krävs tre parter för att relativitet ska kunna uppstå. Trekanten är även den enklaste och mest grundläggande av alla geometriska former. Dessutom så är den vetenskapliga grunden för universum en vibrerande energi, och vad är en vibration om inte en våg, och hur ritas en våg med raka linjer? 

Det är väldigt viktigt att ha en kontakt med livet och att hänga med i svängarna. Och det fundamentala sättet att upptäcka denna kontakt är att titta på och se de saker som du vanligtvis glömmer bort eller ignorerar. Och vad är den mest självklara saken som vi glömmer bort? Det är svaret på frågan: Vem tror jag att jag är?

Hur besvarar vi vanligtvis den frågan? Vi säger vårt namn. Men det är inte det sanna svaret. Det är endast vad folk har talat om för oss att vi är. De sätter våra namn på oss, och de lär oss att identifiera med dem. Men vi är inte våra namn.

I vår allmänna teori om universum så är individen helt enkelt involverad i något som händer honom. Och vi känner att det här som händer oss är verkligheten, och att verkligheten är något olikt oss. Vi erkänner det inte som en integrerad del av vår existens, utan vilket vi inte skulle veta vad vi menade med ordet Jag. Men om vi vågar acceptera sanningen så vet varje en utav oss att han inte är någon ansvarslös liten mus som har skjutits ut i världen, utan att han i själva verket är den som styr världen.

Därav så förstår vi inte alls vad vi menar med frivillig kontroll. Vi skulle till och med kunna säga att den enda kontroll som vi verkligen förstår är den typ där vi inte använder vår vilja alls. Vi bara öppnar och stänger vår hand. Vi vet hur vi gör det, men vi kan inte förklara för någon hur det görs. Och vi inser inte att precis som vi vet hur vi öppnar och stänger vår hand så vet vi hur vi förvandlar solen till ljus och gör himlen blå och blåser vinden och gör vågor på havet. Precis som vi vet hur vi smälter mat och hur vi blir smälta och förvandlade av bakterier. Som vi förvandlar vår mat kommer vi också så småningom att bli förvandlade. Mönstret kommer att fortsätta, och mönstret är alltid du.

Alla känner att de är universums center, och att allt händer i en cirkel runt omkring dem. Det är bokstavligt talat sant att vi kan snurra runt och se precis lika långt i alla riktningar. Vi lever i en oavbrutet krökt tidsrymd i vilken varje punkt kan anses som centret.

 

Tänk dig en sfär. På vilken punkt av dess yta är centret? Du ser direkt att vilken punkt som helst kan vara dess center. Så därav är varje punkt av universum dess center. Detta är St.Bonaventures beskrivning av Gud: "Den cirkel vars centrum är överallt och vilkens omkrets är ingenstans". Alla är i denna situation.

 

På den nivån av existens så är vi alla som nervändar på vårt eget skin. På varje punkt av vårt skin så finns det nervändar som samlar information från den yttre världen. Tillsammans så innefattar dessa nervändar vår totala känslighet. På samma sätt så är människor med deras små ögon och öron alla ett gemensamt center kallat Jag, som ser sig själv från än så många olika perspektiv.

 

Vi är dock så nära centret, och vi är så absorberade i de olika sätten som varje en av oss ockuperar centret, att vi försummar den underliggande gemenskapen som sammanlänkar oss. Individualitet uppstår ur denna förening.

 

Allt är en fråga om skala. När man kommer till en viss nivå av skala så uppstår individualitet från den gemensamma bakgrunden.

 

Livet är ett mönster av enorm komplexitet. Vad är kroppen, till exempel? Kroppen är något som är igenkännbart. Du känner igen dina vänner när du ser dem. Även fast de är helt annorlunda från vad de var sist du såg dem. De är inte konstanta, precis som lågan från ett stearinljus.

Vi vet att lågan från ett stearinljus är en ström av varm gas, men ändå säger vi "ljusets låga" som om det vore något beständigt. Detta gör vi för att ljuset har ett beständigt mönster som är igenkännbart. Den spjutformade konturen av lågan och dess färg utgör ett beständigt mönster. Och på exakt samma sätt så är vi alla beständiga mönster. Och det är allt vi är.

Det enda konstanta med oss är vår sysselsättning - hur vi dansar - istället för vårt väsen. Fast det är ingen som dansar. Det finns bara dansen, precis som lågan är strömmen av het gas. Precis som en strömvirvel är en virvel av vatten. Det finns ingen strömvirvel. Det finns bara något som strömvirvlar. Och på samma sätt så är var och en av oss en förtjusande komplex vågformad bildning av hela universums energi. Bara genom en process av felutbildning så har vi blivit berövade på denna kunskap.

Låt oss säga att vi är attraherade av ett objekt i den fysiska världen. När vi har förvärvat objektet så känner vi lycka. Vart kändes lyckan? Kändes den i världen? Nej. Kändes den i sinnesintrycket av objektet? Nej. Vi upptäcker att lycka känns i hjärtat, i kärnan av vår kropp och vårt sinne. Kommer denna lycka från det externa objektet?

I själva verket så är denna lycka det du alltid Är. Medvetandet var helt enkelt vilselett till att söka utanför sig själv för den lyckan. När det eftertraktade objektet har blivit beskaffat så är medvetandet tillåtet att vistas i sig själv för en kort stund och lycka är upplevt. Lyckan kommer inte från det externa objektet, det är ditt primära tillstånd.

I utövandet av spirituella discipliner så som yoga, Zen och även psykoterapi så uppstår det en svårighet. Den här svårigheten ligger i önskan att att hitta en metod för att förändra sitt medvetande och förbättra sig själv. Men jaget som vill förbättra sig själv är det jag som gör förbättringarna, så "jag" sitter fast. Det är precis som att försöka lyfta sig själv från marken genom att dra i sina skosnören, det går inte.  

Den största ego-trippen av alla är att bli av med sitt ego, för givetvis så är det stora skämtet att egot inte existerar. Det finns ingenting att bli av med. Det är en illusion, men ändå frågar du hur man ska sätta stop för denna illusion. Men vem är det som frågar? På det vanliga sättet som man använder ordet jag, hur kan jag sluta identifiera mig själv med fel jag? Svaret är helt enkelt att du inte kan det.

Du kanske tycker att det är deprimerande nyheter, men hela poängen är att det inte är deprimerande nyheter. Det är hemskt glada nyheter. För att om du inte kan uppnå det, om du inte kan förvandla dig själv, så betyder det att det huvudsakliga hindret för den mystiska upplevelsen har kollapsat. Det hindret var du.

Du kan inte kontrollera dina tankar och du kan inte kontrollera dina känslor, för att det finns ingen kontrollör. Du är dina tankar och dina känslor, och de springer på, springer på, springer på. Sitt bara och studera dem. Där går de. Du andas fortfarande, eller hur? Du växer fortfarande ditt hår; ser och hör fortfarande. Är det du som gör det? Är andas någonting som du gör? Är det du som ser? Organiserar du hur dina ögon fungerar och vet precis hur du styr alla spön och koner i din retina? Gör du det? Det händer, och det är en händelse.

Din andning är en händelse. Ditt tänkande är en händelse. Ditt kännande är en händelse. Ditt hörande, ditt seende, molnen händer över himlen. Himlen händer blått; solen händer skinande. Där är det: allt detta händande.

Det du trodde var tänkaren av tankar var bara en tanke. Det du trodde var en kännare av känslor var bara en känsla. Det du trodde var en upplevare av en upplevelse var bara en del av upplevelsen.

Det finns ingen tänkare av tankar eller kännare av känslor. Denna knut har uppstått på grund av en grammatisk regel som säger att verb måste ha subjekt. Det roliga med detta är att verb är processer, men det är även subjekt och substantiv, som påstås vara saker. Hur påbörjar ett substantiv ett verb? Hur påbörjar en sak en process? Givetvis så går det inte, men vi insisterar alltid att det finns ett subjekt känt som den som vet, och utan den som vet så kan det inte finnas vetande.   

Men detta är bara en grammatisk regel, inte en regel i verkligheten. I verkligheten så finns det bara vetande. Om du säger att du känner, så är det som om du på något sätt var annorlunda från känslan. När jag säger "Jag känner" så menar jag egentligen att det finns en känsla här. När jag säger "Du känner" så menar jag att det finns känsla där.

Vi tog tillbaka denna projektion under artonhundratalet och sa "låt oss titta på allting objektivt, som det är." Sedan vände vi den attityden emot oss själva och studerade mänsklig fysiologi och psykologi som objekt. Men när vi upptäckte oss själva som objekt så beslöt vi oss för att tiden hade kommit för självmord. För när allt är berövat från subjektivitet och ansett som enkel mekanik, utan någon hemma, så blir världen sedd som meningslös. Och vi har påbörjat vår förstörelse av planeten med kärnvapen och andra processer.

Jag hävdar dock att denna artonhundratals syn på världen är ren mytologi, och inte ens särskilt bra mytologi. Den är fundamentalt baserad på hallucinationen som vi har om vår egen existens. Det borde vara självklart att den mänskliga organismen hör ihop med resten av universum, även fast vi säger i vardagligt språk "Jag kom in i den här världen". Det är inte sant att du kom in i den här världen. Du kom ut ur den, på samma sätt som en blomma kommer ut ur en växt, eller en frukt från ett träd.

Ett äppelträd äpplar, solsystemet - och därmed galaxen, och därmed hela systemet av galaxer som vi lever i - det systemet människar. Människor är därav ett uttryck av dess energi och dess natur.

Den yttre resan verkar väldigt uppenbar och man kan tro att den inte kräver någon noggrann analys. Men i själva verket så är den yttre resan densamma som den inre. Man kan få för sig att man tar sig från en punkt till en annan och att man är i en viss bestämd tid som ständigt förändras, dvs att man färdas i tidsrymden på något sätt. Men detta är endast en konceptuell illusion.

Vart du än går så är du alltid på samma plats.

Du är alltid HÄR.

Vad klockan än står på så är tiden alltid densamma.

Tiden är alltid NU.

"AUM" (ॐ) är ett ord som representerar ljudet av universums energi som allt är en manifestation utav.

Du börjar i den bakre delen av munnen "ahh" och sedan fyller du munnen med "oo" och "mm" stänger munnen. När du uttalar detta på rätt sätt så innehåller uttalet alla vokaler. AUM. Konsonanter räknas här endast som avbryt i de essentiella vokalljuden. Alla ord är därav fragment av AUM.

AUM är ett symboliskt ljud som ger dig kontakt och resonans med det rungande väsendet som är universum. Att få kontakt med det och att få en känsla av det är höjden av upplevelser.

A-U-M. Födseln, existensen och upplösningen som cirkulerar tillbaka. AUM är kallat "de fyra elementens stavelse". A-U-M-och vad är det fjärde elementet? Tystnaden som AUM uppstår ur, och tillbaka dit det går, och som bildar dess underlag.

Mitt liv är A-U-M, men det finns även en tystnad som utgör grunden. Det är vad vi skulle kalla det odödliga. Det här är det dödliga, och det är det odödliga, och det skulle inte finnas något dödligt om det inte fanns något odödligt. Man måste urskilja mellan den dödliga och den odödliga aspekten av sin egen existens.

På ett eller annat sätt så är alla religioner i världen engagerade i att uppnå ett medvetande som inte är egocentriskt, så att vi kan se igenom det spratt som vi spelar på oss själva i detta tillstånd.

Sprattet som vi spelar på oss själva är att vi blir oförmögna att vara medvetna om relativiteten av motsatser. Svart och vitt, ljus och mörker, godhet och ondska, njutning och smärta, liv och död - eller även sig själv och den externa världen - verkar vara separata och motsatta i det egocentriska tillståndet.

Men den mest elementära logiken borde avslöja att motsatser nödvändigtvis går ihop. Med andra ord så om du känner att du är en överlägsen person på något sätt - moraliskt, intellektuellt eller fysiskt - så har du inget sätt att veta att du är överlägsen förutom genom närvaron av relativt underlägsna människor. Om de försvann så skulle du lämnas i limbo, och du skulle inte veta vart du stod överhuvudtaget.

Det högre är alltid beroende av det lägre på samma sätt som blomman är beroende av jorden. Så även det subjektiva jaget går ihop med det objektiva för tankar är fysiska händelser såväl som subjektiva idéer.

Allt som jaget vet är i oskiljaktig enighet med jaget, men vi har lyckats förtränga detta ur vårat normala medvetande och leder våra liv som om vi kunde få vitt att existera utan svart, ljus utan mörker och njutning utan smärta.

När det egocentriska medvetandet är överträffat så blir det uppenbart att dessa saker går ihop och den egendomliga konsekvensen av detta är att man ser enigheten av alla motsatser, att världen är något magnifikt.

Det är väldigt svårt att förklara denna transformation logiskt, men det är helt enkelt så med detta annorlunda sorts medvetande. Med andra ord så är allt som du tidigare försökte exkludera, förneka eller övervinna sett som en del av en kontinuerlig konstruktion, hela världen blir sedd som fullständigt samstämd. Allt är precis som det ska vara.

När jag började studera dessa saker så var jag hemskt besvärad över hur jag skulle kunna se denna multidifferentierade värld som en enhet. Vad skulle hända, hur skulle det vara att se att allt är ett?

De visa männen sa alltid att allt är ett, men allt såg så olika ut för mig. Alla dessa människor uppträder så olika och de har sina olika hus och bilar och det ena och det andra.

Jag tänkte, "Vad är det som ska hända? Är det som att min syn blir helt suddig och allt flyter ihop? Vad är upplevelsen av nirvana eller frigörelse egentligen? Varför skriver de visa männen om det som om det vore en upplösning av allting?"

Det tog mig en lång tid och plötsligt en dag så insåg jag att skillnaden jag såg mellan saker var samma sak som dess enighet, för att skillnader, linjer, ytor, avgränsningar åtskiljer inte saker från varandra egentligen, de sammansätter dem, och alla avgränsningar är gemensamma.

Jag insåg då att min känsla av att jag är jag var exakt samma sak som min känsla att vara ett med hela kosmos. Jag behövde inte ha någon annan annorlunda, eller udda, sorts upplevelse för att känna mitt samband med allting. När man väl får ledtråden så ser man att känslan av enighet är oskiljaktig från känslan av olikhet. Du skulle inte känna dig själv, eller vad du menar med jag, om du inte samtidigt hade känslan av annan.

Hemligheten är att den andra till slut visar sig vara du. Gå ut i natten och titta på stjärnorna och inse att de är miljoner biljoner mil bort, enorma eldhav långt ute i rymden. Du kan luta dig tillbaka och se upp på dem och säga "Jag betyder knappast någonting. Jag är bara ett litet korn på denna konstiga jordklump och allt det där höll på miljarder av år innan jag föddes och kommer att fortsätta miljarder av år efter jag är död." Inget verkar konstigare eller mer främmande för dig än det, ändå kommer det en tidpunkt, om du tittar länge nog, när du kommer att säga "Men, det är ju jag!"

Det är den andra som är villkoret för att du är dig själv, som att baksidan är villkoret för framsidan, och när du vet det, så vet du att du aldrig dör.

Frigörelsen av sinnet från symboler är exakt samma process som att bryta upp länken mellan successiva stunder och illusionen om ett kontinuerligt jag som färdas från stund till stund. Ett kontinuerligt jag är lika mycket en illusion som framträdandet av vad som verkar vara en solid cirkel som är skapad av ett roterande ljus i mörker.

Falskheten med det kontinuerliga jaget pekas ut av ordspråket ”Ingen förnimmer någonting och ingen upplever någonting – det finns endast förnimmelse och upplevelse.”

Vi introducerar detta överflöd genom språket när vi talar om att se syner, höra ljud och känna känslor. Det finns syner, ljud och känslor. Vi känner inte känslor, känslan i sig själv innehäller redan känslan. Det är väldigt simpelt.

En syn är inte beroende av existensen av både en syn och en seende, bundna av någon mystisk process. Synen och den seende, kännaren och det som är känt är något som kallas för ”termer”. Termer innebär slut och dessa kallas i matematik för gränser.

När vi plockar upp en pinne så har pinnen två ändar, två slut, och dessa är pinnens gränser. Sluten på pinnen existerar inte som separata punkter som stöter på varandra vid tillfället då de möts på en pinne. De är i själva verket abstrakta punkter och ändarna är ansedda som rent geometriska inbillningar; pinnen är den faktiska verkligheten.

På samma sätt så är fenomenet som kallas för upplevelse i verkligheten inte ett möte mellan en kännare och en känsla. Verkligheten är upplevelsen som kan benämnas av att ha två aspekter, två ändar, kännaren och det kända, fast detta är endast ett talesätt. Ur en neurologisk bemärkelse så är allt du upplever dig själv.

Det du är medveten om är ditt nervsystems tillstånd, och det finns ingen annan kunskap överhuvudtaget. Detta betyder inte att ditt nervsystem är den enda existerande verkligheten, och att det inte finns någonting utanför ditt nervsystem, men det betyder att all kunskap är kunskap om dig själv och att du är, på något mystiskt sätt, inte annorlunda från den externa världen. Om du då ser att det du upplever och det du är är samma sak, så ta det ett steg längre och inse även att du är i den externa värld som du ser. Precis som jag är i din externa värld så är du i min externa värld, och samtidigt så är jag i samma värld som du är.

Min insida är inte separerbar från den yttre världen. Den är något som den såkallade yttre världen gör, precis som den gör träden, havet och allt annat i den yttre världen. Är inte det underbart?

Vet att just nu så är du Jaget. När en tanke uppstår som tar dig från den kunskapen, observera den utan motstånd eller sökande efter dess källa. För vem uppstår tanken? Det är du, du är Jaget. Återvänd till den kunskapen och vet att ingen tanke kommer någonsin att ge dig eller få dig att uppnå någonting.

Du är redan fullständig, komplett, denna skenbara kamp att fullborda dig själv, att hitta det som saknas, är bara en lek. Observera den känslan av ofullständighet, den desperata längtan för spirituell upplysning och vet att det inte är du utan ditt sinne som är ofullständigt, du är fortfarande och kommer alltid att vara Jaget även mitt i den värsta mentala stormen.

Att även läsa detta, att skriva dessa ord, är bara en lek. Låt dock denna lek visa dig fruktlösheten av att försöka hitta ditt eget Jag i någonting externt till dig. Du är Det, nu.

Häromdagen så gjorde Dario på Infamous Studios denna tatuering på min rygg.

Det är en visionskristall som symboliserar den kreativa principen av konstnären och filosofen Alex Grey.

Folk söker ofta efter bekräftelse, medhåll och godkännande från andra när det gäller deras upplevelser – vare sig det är en film som de har rekommenderat, en måltid de lagat, en semesterort de gillat, en bok de uppskattat, deras favoritrestaurang, deras nya hem eller en present som de gett bort.

När du tycker om någonting så vill du dela med dig av den upplevelsen till de du tycker om. På samma sätt söker du efter bekräftelse när det gäller saker du inte tycker om.

Men det brukar inte sluta där.

Folk tenderar att förvara deras åsikter kring saker de tycker om eller inte tycker om när någon inte håller med. Det är som om de som inte håller med har avfärdat dem.

Detta händer ofta med gåvor. Om någon inte gillar en gåva du givit dem så tenderar man att bli besviken som om givaren inte heller är omtyckt.

Man finner ofta att folk blir sårade och defensiva när något de rekommenderat till någon annan blir avfärdat.

Diskussioner kring ex. politik, favoritskådisar och musik orsakar därför ofta en hel del disharmoni.

Det händer att de personer vars åsikter blir “avfärdade” av andra blir aggressiva och försöker tvinga på andra sin vilja.

Eftersträvan att bekräfta sina egna ideal kan leda till en stark dissonans om man inte har stigit över begäret att argumentera och tvinga på sin egen tro och upplevelse på andra.

När man har börjat gå den spirituella vägen så börjar man att respektera mångfalden av åsikter och val. Olika åsikter ger varierande perspektiv och man börjar eftersöka detta genom sin nyfikenhet.

Man håller inte fast vid en idé endast för att det är den enda upplevelsen man har haft. Nyfikenhet och förundran är den riktiga starten av den spirituella resan.

Detta är ett tecken på spirituell mognad.

För en spirituell person så är det uppenbara kaoset i världen exakt som filmen i en biosalong. När man väl inser att det helt enkelt är ett intryck ovanpå en orörlig, oförändrande duk så förlorar filmen sin 'verklighet'…

Vårt medvetande är som filmduken, och världen, vare sig den är kaotisk eller behaglig, är helt enkelt en projicerad inkopiering – utan någon verklighet, förutom det vi ger den…

Men när du går på bio så vill du ha en bekväm stol, trots att du vet att du kommer gå ut ur bion om en stund och lämna 'illusionen' bakom dig… Och om du ser någon inne i biosalongen som står på sitt huvud med sin rygg emot duken, gråtande för de är rädda och skadade utan att de inser varför så kan man säga ”Hej, vill du sluta gråta?!” Och om de säger ja sa kan man rekommendera att de vänder sig om, sätter sig bekvämt och njuter av filmen! Sen är det upp till dem.

Varför inte föreslå att de njuter av sinnets 'filmer' så länge de upplever dem som verkliga, trots att de egentligen är varierande kombinationer av vibrationer, fyllda med ljud och vrede, utan betydelse, som Shakespeare sa.

Men eftersom allt är overkligt så spelar det ingen roll om man engagerar sig i det eller inte, och det finns ingen egentlig anledning att dra sig tillbaka från det, för det finns inget DET!

Jag vill njuta av drömmen så länge den varar – och bjuder in andra att göra detsamma – för om det finns ett val, varför inte välja en behaglig dröm framför en mardröm?

Del 2: Den fullt automatiska modellen.
Genom evolutionen av Västerländskt tänkande så stötte den keramiska modellen av universum på problem och en ny modell utvecklades som skulle kunna kallas för den fullt automatiska modellen.

Västerländsk vetenskap var baserad på naturens lagar, och denna idé kommer från Judendomen, Kristendomen och Islam. Med andra ord så började krukmakaren, världens skapare, med att framlägga lagar. Så det finns en idé om att det finns en grundläggande plan och att allting underligger denna plan. Men under senare tider så började människor att ifrågasätta om det verkligen finns en arkitekt bakom dessa lagar, och de insåg, eller de resonerade, att man inte behövde anta att det gjorde det. För hypotesen om Gud hjälper oss inte att göra några förutsägelser. Vetenskapens huvudsakliga uppgift är att förutspå vad som kommer att inträffa i framtiden genom att studera det förflutna. Och för att göra detta så behövs inte hypotesen om Gud eftersom det inte spelar någon roll om Gud kontrollerar och styr allting, förutsägelsen förblir ändå densamma. Så de övergav denna hypotes men de behöll hypotesen om lagarna. För om man kan förutspå, om man kan studera det förflutna och förklara hur saker har betett sig, och man har en del regulariteter i universum, så kallar man detta för lagar. Även fast det inte är lagar på det ordinära sättet som ordet används utan helt enkelt regelbundenhet.

Så va de gjorde var att de blev av med lagskaparen men behöll lagen. Så de uppfattade universum som en mekanism. Någonting som fungerar enligt klocklika mekaniska principer. Hela Newtons bild av världen är baserad på biljard. Atomer är biljardbollar och de slår omkring varandra. Och ditt beteende, varje individs beteende, är definierat som en väldigt väldigt komplext arrangemang av biljardbollar som slås runt av allt annat. Och därför, bakom den fullt automatiska modellen, så finns uppfattningen att verkligheten är ingenting annat än blind och ointelligent energi. Ett resultat av detta är uppfattningen att mänskligheten är ett resultat av ren tursam tillfällighet av energins enorma överflöd. Med värderingar, förnuft, språk, kultur och kärlek. Bara tur. Som om man satte 1000 apor vid 1000 skrivmaskiner och efter några miljoner år så kommer de till slut att skriva ett uppslagsverk, och så fort de slutar att skriva uppslagsverket så kommer de att återgå till komplett nonsens.

Så för att detta inte ska hända, för att vi har tur som existerar i kosmos, och vi gillar vårat liv, vi gillar att vara människor, om vi vill behålla det så säger dessa människor att vi måste bekämpa naturen, för att annars kommer det att förvandla oss tillbaka till nonsens. Så vi måste tvinga på våran vilja på världen som om det vore någonting utomstående. Så därför har vi en kultur som är baserad på kriget mellan mänskligheten och naturen. Men varför är vi fientliga emot naturen? I grund och botten så är vi ett symptom av naturen. Du, som en mänsklig varelse, växer ur detta universum på exakt samma sätt som ett äpple växer ur ett äppelträd. Existensen av människor är symptomatiskt av den sortens universum vi lever i. Precis som att prickar på någons skin är symptomatiskt av vattkoppor. Precis som hår på ett huvud är symptomatiskt av vad som pågår i organismen. Men vi har växt upp genom våra två stora myter – den keramiska och den automatiska – för att inte känna som att vi hör hemma i världen.