Ur denna värld
Artonhundratalet strävade efter att ha en objektiv attityd emot naturen och att vara motsatsen till vad vi brukar kalla "primitiv" animism, perspektivet som ser allt som levande. Artonhundratalstänkare sa att detta var en patetisk vanföreställning, en projektion av intelligenta mänskliga egenskaper på ointelligenta enheter i naturen.
Vi tog tillbaka denna projektion under artonhundratalet och sa "låt oss titta på allting objektivt, som det är." Sedan vände vi den attityden emot oss själva och studerade mänsklig fysiologi och psykologi som objekt. Men när vi upptäckte oss själva som objekt så beslöt vi oss för att tiden hade kommit för självmord. För när allt är berövat från subjektivitet och ansett som enkel mekanik, utan någon hemma, så blir världen sedd som meningslös. Och vi har påbörjat vår förstörelse av planeten med kärnvapen och andra processer.
Jag hävdar dock att denna artonhundratals syn på världen är ren mytologi, och inte ens särskilt bra mytologi. Den är fundamentalt baserad på hallucinationen som vi har om vår egen existens. Det borde vara självklart att den mänskliga organismen hör ihop med resten av universum, även fast vi säger i vardagligt språk "Jag kom in i den här världen". Det är inte sant att du kom in i den här världen. Du kom ut ur den, på samma sätt som en blomma kommer ut ur en växt, eller en frukt från ett träd.
Ett äppelträd äpplar, solsystemet - och därmed galaxen, och därmed hela systemet av galaxer som vi lever i - det systemet människar. Människor är därav ett uttryck av dess energi och dess natur.
Kommentarer
Trackback
