Enighet
När jag började studera dessa saker så var jag hemskt besvärad över hur jag skulle kunna se denna multidifferentierade värld som en enhet. Vad skulle hända, hur skulle det vara att se att allt är ett?
De visa männen sa alltid att allt är ett, men allt såg så olika ut för mig. Alla dessa människor uppträder så olika och de har sina olika hus och bilar och det ena och det andra.
Jag tänkte, "Vad är det som ska hända? Är det som att min syn blir helt suddig och allt flyter ihop? Vad är upplevelsen av nirvana eller frigörelse egentligen? Varför skriver de visa männen om det som om det vore en upplösning av allting?"
Det tog mig en lång tid och plötsligt en dag så insåg jag att skillnaden jag såg mellan saker var samma sak som dess enighet, för att skillnader, linjer, ytor, avgränsningar åtskiljer inte saker från varandra egentligen, de sammansätter dem, och alla avgränsningar är gemensamma.
Jag insåg då att min känsla av att jag är jag var exakt samma sak som min känsla att vara ett med hela kosmos. Jag behövde inte ha någon annan annorlunda, eller udda, sorts upplevelse för att känna mitt samband med allting. När man väl får ledtråden så ser man att känslan av enighet är oskiljaktig från känslan av olikhet. Du skulle inte känna dig själv, eller vad du menar med jag, om du inte samtidigt hade känslan av annan.
Hemligheten är att den andra till slut visar sig vara du. Gå ut i natten och titta på stjärnorna och inse att de är miljoner biljoner mil bort, enorma eldhav långt ute i rymden. Du kan luta dig tillbaka och se upp på dem och säga "Jag betyder knappast någonting. Jag är bara ett litet korn på denna konstiga jordklump och allt det där höll på miljarder av år innan jag föddes och kommer att fortsätta miljarder av år efter jag är död." Inget verkar konstigare eller mer främmande för dig än det, ändå kommer det en tidpunkt, om du tittar länge nog, när du kommer att säga "Men, det är ju jag!"
Det är den andra som är villkoret för att du är dig själv, som att baksidan är villkoret för framsidan, och när du vet det, så vet du att du aldrig dör.
De visa männen sa alltid att allt är ett, men allt såg så olika ut för mig. Alla dessa människor uppträder så olika och de har sina olika hus och bilar och det ena och det andra.
Jag tänkte, "Vad är det som ska hända? Är det som att min syn blir helt suddig och allt flyter ihop? Vad är upplevelsen av nirvana eller frigörelse egentligen? Varför skriver de visa männen om det som om det vore en upplösning av allting?"
Det tog mig en lång tid och plötsligt en dag så insåg jag att skillnaden jag såg mellan saker var samma sak som dess enighet, för att skillnader, linjer, ytor, avgränsningar åtskiljer inte saker från varandra egentligen, de sammansätter dem, och alla avgränsningar är gemensamma.
Jag insåg då att min känsla av att jag är jag var exakt samma sak som min känsla att vara ett med hela kosmos. Jag behövde inte ha någon annan annorlunda, eller udda, sorts upplevelse för att känna mitt samband med allting. När man väl får ledtråden så ser man att känslan av enighet är oskiljaktig från känslan av olikhet. Du skulle inte känna dig själv, eller vad du menar med jag, om du inte samtidigt hade känslan av annan.
Hemligheten är att den andra till slut visar sig vara du. Gå ut i natten och titta på stjärnorna och inse att de är miljoner biljoner mil bort, enorma eldhav långt ute i rymden. Du kan luta dig tillbaka och se upp på dem och säga "Jag betyder knappast någonting. Jag är bara ett litet korn på denna konstiga jordklump och allt det där höll på miljarder av år innan jag föddes och kommer att fortsätta miljarder av år efter jag är död." Inget verkar konstigare eller mer främmande för dig än det, ändå kommer det en tidpunkt, om du tittar länge nog, när du kommer att säga "Men, det är ju jag!"
Det är den andra som är villkoret för att du är dig själv, som att baksidan är villkoret för framsidan, och när du vet det, så vet du att du aldrig dör.
Kommentarer
Trackback
