Språkets betydelse
Vi kan aldrig överskatta språkets värde för människors liv. Det som i grunden gör oss mänskliga, istället för någon annan form av apa, är vår förmåga att prata. Detta har gett oss makten att skapa sociala arv så att vi kan samla på oss kunskapen från svunna tider och det har även gett oss förmågan att analysera våra upplevelser, som uppstår på ett väldigt kaotiskt sätt, och att göra dem vettiga för våra specifikt biologiska och sociala syften. Detta är den största gåva som mänskligheten någonsin har fått eller givit sig själv, gåvan av språk.
Men vi måste komma ihåg att även om vårt språk är helt nödvändigt för oss så kan det även vara ödesdigert om vi använder det på fel sätt. Om vi analyserar vår levnadsprocess så ser vi att minst 50 procent av de flesta människors liv spenderas i ett universum av språk. Jag misstänker till och med att en del spenderar ungefär 80 procent i språkets värld. De har nästan aldrig en direkt upplevelse, de lever helt i form av koncept.
Det här är oundvikligt. När vi ser en ros så säger vi omedelbart, ros. Vi säger inte, jag ser en rundaktig massa av försiktigt skuggade röda nyanser. Vi passerar omedelbart från den faktiska upplevelsen till det mentala konceptet.
Vi kan inte hjälpa att till en stor del leva i en värld av koncept. Vi måste göra det, för den omedelbara upplevelsen är så kaotisk och så ofantligt rik att i rent självbevarande syfte så måste vi använda språkets maskineri för att sortera ut vad som är användbart för oss, vad som är viktigt inom varje situation, och samtidigt försöka förstå – för det är endast genom språket som vi kan förstå vad det är som händer. Vi generaliserar och vi går in i högre och högre grader av abstraktion, vilket tillåter oss att begripa vad vi håller på med, vilket vi säkerligen inte skulle göra om vi inte hade språket.
Men språket har sina begränsningar och fällor. Till att börja med så har alla språk utvecklats specifikt för biologiska ändamål för att hjälpa mänskligheten att klara av livet på den här planeten. Och de flesta språk är märkligt torftiga när det gäller framförallt att uttrycka människans inre liv och även när det kommer till att förklara upplevelsens ständiga fortskridning.
Vi har den här manin, som vi blir så frekvent påminda om i alla Österländska texter, av att tänka på oss och alla objekt i världen som någonting separat och självförsörjande, när de i själva verket alla är delar av en universell Enhet. Vad vi måste göra är att vara djupt medvetna om språket som vi använder – så att vi inte blandar ihop ordet med saken. I Zen Buddhistiska termer så måste vi ständigt vara medvetna om att fingret som pekar på månen inte är månen. Generellt så tänker vi att fingret som pekar – ordet – är saken som vi pekar på. Och om du tittar på nästan vilken litteratur som helst inom filosofi eller religion, så hittar du detta om och om igen, denna besatthet med ord som om de vore saker, denna mani. I verkligheten så är ord helt enkelt symboler för saker. Men många människor är förvirrade och behandlar saker som om de vore skyltar och illustrationer av ord. När de ser en sak så tänker de omedelbart att det endast är en illustration av en verbal kategori, vilket är totalt livshotande eftersom det helt enkelt inte är så.
