Aum - den inre resan

Allt fler människor jag stöter på påstår sig vara ateister, men är detta verkligen så förnuftigt som de verkar tro?

Med ateist menas med en vanlig definition en individ som förnekar existensen av ett gudomligt väsen.

Men med hypotesen om en dold Gud uppstår problemet att ateisten definitionsmässigt inte vet vad som förnekas. Eftersom en gömd gud bara kan upplevas, inte beskrivas, så skulle det paradoxalt nog krävas att en ateist hade denna upplevelse innan hon/han kunde uttala sig om Gud finns eller ej.

Ateisten kan hävda att man inte ska tro på en Gud som inte bevisar sin existens. Men mystiktraditionernas Gud, dvs alla religioners gemensamma gudsbild kan per definition inte bevisas. Dessutom så är brist på bevis för något ingenting som leder till den omvända slutsatsen, dvs att det är bevisat att det inte existerar. Det är lika fel som om man krävde att en människa som inte haft en gudsupplevelse, att utan förbehåll acceptera existensen av en Gud.

Att vara övertygad om att Gud inte finns på basis av våra fem sinnens vittnesbörd och vårt intellekt kan liknas vid den tidigare vedertagna övertygelsen om att jorden är platt, som likaså grundade sig på logiskt tänkande och på hur våra sinnen uppfattade verkligheten.

Samtidigt som vetenskapen lär oss allt mer om universums och naturens komplexitet, så inser vi allt bättre hur lite vi egentligen förstår av verkligheten.

Den enda slutsats som den envisa skeptikern möjligen kan dra är att Gud kanske inte finns. Men då är man plötsligt inte längre ateist, utan har förvandlats till agnostiker.