Den stora drömmen
ETT: Universum är min dröm. Allt däri, däribland 'dig' och 'mig', är en del av den drömmen - från elefanter till bakterier, från galaxer till atomer.
TVÅ: Så varje en av oss drömmer ett universum? Hur kommer det sig att vi alla drömmer samma universum?
ETT: Varje en av oss drömmer inte ett universum. Det är bara Jag som drömmer universum. Ni upplever alla samma universum för att ni alla är delar i Min dröm.
TVÅ: Är inte det konceptet, låt oss säga, ganska egoistiskt?
ETT: 'Egoism' är ett dualistiskt koncept som innebär 'icke-egoism'. Men i verkligheten så finns inte icke-egoism. Därav så finns det ingen egoism heller. Det finns endast Jag – och inget annat, vilket skulle vara nödvändigt för att utgöra egoism.
TVÅ: Men varför är universum din dröm mer än det är min?
ETT: Jag har redan sagt att 'du' inte existerar förutom i Min dröm.
TVÅ: Anta att jag svarar att 'du' inte existerar förutom i Min dröm?
ETT: Det är onödigt, det säger sig självt.
TVÅ: Det är tydligen något som jag har missförstått.
ETT: Det är på grund av vårt dualistiska språk, otillräckligt för att kommunicera sanningen. Vi måste använda samma ord för att uttrycka olika saker. Du tänker fortfarande i banorna kring identifikation med kroppen. Du använder benämningen 'du' och 'jag' för att indikera overkliga delar av Min dröm som har denna konversation. Overkliga delar av en dröm kan inte drömma det universum som de är delar utav.
TVÅ: Så vem drömmer den?
ETT: Jag gör det. Alla som säger 'Jag'. För det Jaget är det Absoluta, Den Ultimata Verkligheten, Det Kosmiskt Medvetandet, Tao, etc. Det Jaget är Ett – vem som än säger det.
TVÅ: Obskyrt, väldigt obskyrt!
ETT: Obskyrt min fot! Det är klart som solsken, så simpelt och självklart som vad som helst inom det manifesterade sinnets fattningsförmåga. Endast dess uttryck är obskyrt – för att det har uttryckts med ord.
TVÅ: Så jag är allt i universum, precis som jag är allt i mina sovande drömmars universum, varje elefant, varje bakterie, varje galax, varje atom, 'du' och 'jag'?
ETT: Du har förstått.
Tillbaka till början
om du ej dig lär vem du är?
Hur gör du allt som står i tur
utan ett hum om din natur?
Allting som är din lust och plikt,
att få det gjort, det är av vikt.
Missar du det, då är du såld,
då har du gett dig hin i våld.
Men du blir nöjd, harmonisk, glad
om du vet Hur och Vem och Vad.
Det börjar då vi är barn - hjälplösa, men medvetna om tingen och glada för det som finns omkring oss. Så når vi ungdomsåren, fortfarande hjälplösa, men bemödande oss om att åtminstone verka oberoende. Då vi vuxit ur det stadiet, blir vi vuxna - självständiga individer som är mogna nog att hjälpa andra så som vi lärt att hjälpa oss själva.
Men den vuxna representerar inte det högsta utvecklingsstadiet. Slutet på cykeln är det oberoende, klarsynta, allseende Barnet. Det är denna nivå som kallas Visdom. Då Tao Te Ching och andra kloka böcker till ex säger "Återvänd till början: bli barn på nytt", är det detta de menar.
Varför tycks den upplyste vara fylld av ljus och lycka, likt ett barn? Hur kommer det sig att de ibland till och med ser ut och talar som barn? För att de är det. De visa är Barn Som Vet. Deras sinnen har tömts på dessa otaliga små detaljer av obetydligt vetande och i stället fyllts med den visdom som Det stora Intet ger, Universums Väg.
och går en väg
och gör en väg
att finna den.
Gör bara som Rösten vill
ska du vinna den.
Men gör du dig till
för att hinna den
ja då går du vill.
Jag är jag
och du är du,
det vet du nu.
Och när du gör
vad du kan, och hör
på Rösten inuti,
då ligger Vägen fri.
Den vägen vandrar vi.
Språkets betydelse
Vi kan aldrig överskatta språkets värde för människors liv. Det som i grunden gör oss mänskliga, istället för någon annan form av apa, är vår förmåga att prata. Detta har gett oss makten att skapa sociala arv så att vi kan samla på oss kunskapen från svunna tider och det har även gett oss förmågan att analysera våra upplevelser, som uppstår på ett väldigt kaotiskt sätt, och att göra dem vettiga för våra specifikt biologiska och sociala syften. Detta är den största gåva som mänskligheten någonsin har fått eller givit sig själv, gåvan av språk.
Men vi måste komma ihåg att även om vårt språk är helt nödvändigt för oss så kan det även vara ödesdigert om vi använder det på fel sätt. Om vi analyserar vår levnadsprocess så ser vi att minst 50 procent av de flesta människors liv spenderas i ett universum av språk. Jag misstänker till och med att en del spenderar ungefär 80 procent i språkets värld. De har nästan aldrig en direkt upplevelse, de lever helt i form av koncept.
Det här är oundvikligt. När vi ser en ros så säger vi omedelbart, ros. Vi säger inte, jag ser en rundaktig massa av försiktigt skuggade röda nyanser. Vi passerar omedelbart från den faktiska upplevelsen till det mentala konceptet.
Vi kan inte hjälpa att till en stor del leva i en värld av koncept. Vi måste göra det, för den omedelbara upplevelsen är så kaotisk och så ofantligt rik att i rent självbevarande syfte så måste vi använda språkets maskineri för att sortera ut vad som är användbart för oss, vad som är viktigt inom varje situation, och samtidigt försöka förstå – för det är endast genom språket som vi kan förstå vad det är som händer. Vi generaliserar och vi går in i högre och högre grader av abstraktion, vilket tillåter oss att begripa vad vi håller på med, vilket vi säkerligen inte skulle göra om vi inte hade språket.
Men språket har sina begränsningar och fällor. Till att börja med så har alla språk utvecklats specifikt för biologiska ändamål för att hjälpa mänskligheten att klara av livet på den här planeten. Och de flesta språk är märkligt torftiga när det gäller framförallt att uttrycka människans inre liv och även när det kommer till att förklara upplevelsens ständiga fortskridning.
Vi har den här manin, som vi blir så frekvent påminda om i alla Österländska texter, av att tänka på oss och alla objekt i världen som någonting separat och självförsörjande, när de i själva verket alla är delar av en universell Enhet. Vad vi måste göra är att vara djupt medvetna om språket som vi använder – så att vi inte blandar ihop ordet med saken. I Zen Buddhistiska termer så måste vi ständigt vara medvetna om att fingret som pekar på månen inte är månen. Generellt så tänker vi att fingret som pekar – ordet – är saken som vi pekar på. Och om du tittar på nästan vilken litteratur som helst inom filosofi eller religion, så hittar du detta om och om igen, denna besatthet med ord som om de vore saker, denna mani. I verkligheten så är ord helt enkelt symboler för saker. Men många människor är förvirrade och behandlar saker som om de vore skyltar och illustrationer av ord. När de ser en sak så tänker de omedelbart att det endast är en illustration av en verbal kategori, vilket är totalt livshotande eftersom det helt enkelt inte är så.