Aum - den inre resan

Antingen så finns det En, eller så finns det dualism och/eller multiplicitet. Antingen så finns det en primär orsak och skapelse (och därav en skapare) eller så finns det varken skapelse eller förstörelse.

Vetenskapen har visat att det inte finns varken skapelse eller förstörelse/upplösning. Allt är energi och energi kan varken skapas eller förstöras. Vart är skaparen i denna verklighet? Orsaken till allt är... allt.

Det som Finns har alltid Varit. Det kan inte skapas och Det kan inte förstöras, Det kan endast omvandlas.

En annan liknelse handlar om mannen som blir instängd i ett mörkt rum och får veta att det kanske finns en fjäril i rummet. Han avvaktar några minuter och drar sedan slutsatsen att det omöjligt kan kan finnas en fjäril i rummet.

"Jag ser den inte, hör den inte, kan inte känna dess lukt och kan inte känna den. Eftersom inget av dessa sinnen kan uppfatta fjärilen så finns den inte."

Låt oss nu göra det ännu lite svårare för mannen genom att anta att han aldrig har sett eller hört talas om en fjäril. Även om mannen misstänker att något finns i rummet så har han inga begrepp om vad det är, eftersom han saknar kunskap om objektet.

En dold Gud kan inte vara omedelbart tillgänglig för våra sinnen och många av oss saknar begrepp om vad vi förväntas uppleva i ett möte med det gudomliga.

---

The language of God is not English or Latin; the language of God is cellular and molecular.
- Dr. Timothy Leary

Allt fler människor jag stöter på påstår sig vara ateister, men är detta verkligen så förnuftigt som de verkar tro?

 

Med ateist menas med en vanlig definition en individ som förnekar existensen av ett gudomligt väsen.

 

Men med hypotesen om en dold Gud uppstår problemet att ateisten definitionsmässigt inte vet vad som förnekas. Eftersom en gömd gud bara kan upplevas, inte beskrivas, så skulle det paradoxalt nog krävas att en ateist hade denna upplevelse innan hon/han kunde uttala sig om Gud finns eller ej.

 

Ateisten kan hävda att man inte ska tro på en Gud som inte bevisar sin existens. Men mystiktraditionernas Gud, dvs alla religioners gemensamma gudsbild kan per definition inte bevisas. Dessutom så är brist på bevis för något ingenting som leder till den omvända slutsatsen, dvs att det är bevisat att det inte existerar. Det är lika fel som om man krävde att en människa som inte haft en gudsupplevelse, att utan förbehåll acceptera existensen av en Gud.

 

Att vara övertygad om att Gud inte finns på basis av våra fem sinnens vittnesbörd och vårt intellekt kan liknas vid den tidigare vedertagna övertygelsen om att jorden är platt, som likaså grundade sig på logiskt tänkande och på hur våra sinnen uppfattade verkligheten.

 

Samtidigt som vetenskapen lär oss allt mer om universums och naturens komplexitet, så inser vi allt bättre hur lite vi egentligen förstår av verkligheten.

 

Den enda slutsats som den envisa skeptikern möjligen kan dra är att Gud kanske inte finns. Men då är man plötsligt inte längre ateist, utan har förvandlats till agnostiker.

Hur vet vi om en religiös upplevelse är verklig? Hur skiljer vi t ex en psykiskt sjuk individs upplevelse av verkligheten från en profets eller religionsinstiftares visioner? De kan i många avseenden likna varandra. Hur vet vi att de hallucinationer som åtföljer användandet av vissa droger inte är lika sanna som mystikerns inre syner? Svaret är att vi inte säkert vet.

Konsekvensen av dessa upplevelser kan bli olycka och destruktivitet eller, alternativt, att de leder till en inre mognad, visdom och god etik. En möjlig förklaringsmodell blir därmed att de inre visioner och upplevelser som får till konsekvens att individen och omgivningen tar skada inte har sin grund i innersta sanningar.

En annan möjlig förklaring är att alla andliga upplevelser är sanna, men att de som förmår sätta in dem i ett konstruktivt sammanhang kan använda dem i en inre mognadsprocess, medan en upplevelse som inte kan inordnas i en konstruktiv modell får negativa konsekvenser. Medvetenheten om denna fara kommer till uttryck hos utövare av religionens mystiktraditioner i deras unisona varningar mot ett inre sökande utan kunnig vägledning. Steget mellan tro och visshet är uppenbarligen fyllt av faror.

Många religionspsykologer understryker att en beskrivning av de psykologiska och fysiologiska förklaringarna till andliga fenomen inte utsäger något om fenomenen är sanna eller ej. Även om psykologin, i likhet med fysiken och biologin, kan ge vetenskapliga förklaringar till många av de stora gåtorna, så innebär detta inte ett svar på frågorna om hur verkligheten egentligen är uppbyggd eller om det existerar en Gud.

Iakttagelsen att gudstanken motsvarar många av människans behov är t ex inget bevis för vare sig Guds existens eller motsatsen. Alla de känslor som vi upplever med vår hjärna har sin motsvarighet i biologiska händelser. Detta faktum gör dem varken mer eller mindre sanna. På samma sätt som fysiken och biologin styrs av materiella lagar, som inte kräver inblandning av någon Gud, så kommer vi alltid att kunna förklara den mentala gudsupplevelsen med psykologiska och fysiologiska processer. Det kanske är så att systemet är perfekt och att det inom vetenskapen inte kommer att behövas en gud för att förklara vår inre och yttre värld. Detta motsäger i sin tur inte att det gudomliga existerar som alltings orsak och grund.

Uppenbarligen har Jung hitills haft rätt i att gudsupplevelsen inte kan vare sig bekräftas eller dementeras med vetenskapliga metoder. Vetenskapen söker dela upp verkligheten i små små bitar för att kunna analysera och beskriva den. Genom analysen översätts verkligheten till ett språk genom vilket vi kan kommunicera. Detta språk bygger i sin tur på de öppningar medvetandet har mot omvärlden; våra sinnen. Därmed uppstår möjligheten att på ett objektivt sätt beskriva verkligheten.

Samtidigt måste vi ha klart för oss att fem sinnen är allt som står till vårt förfogande för att förstå den yttre verkligheten och med vetenskapliga metoder kan denna endast beskrivas i fragmenterad form.

Religionen säger att vi måste göra precis tvärt om för att förstå den gudomliga verkligheten. Vi ska bortse från våra sinnen och avstå från att analysera. Vi ska inte se till delarna, utan istället uppleva helheten. Religionen och vetenskapen har därmed skilda utgångspunkter i sina försök att beskriva världen.

- Stefan Einhorn, professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet.

---

Meditativa upplevelser kan beskrivas negativt med begreppet regression, dvs som en återgång till det lilla barnets upplevelse av omvärlden. Men de kan även beskrivas positivt som ett återanvändande av tidiga funktioner hos hjärnan. Tillsammans med den vuxna människans möjligheter att strukturera information, kan detta skapa förutsättningar för vidgade upplevelser av verkligheten.

En intressant vetenskaplig upptäckt är att det lilla barnets hjärna i ett avseende är mer utvecklat än den vuxnes. De förbindelser mellan hjärnans celler som möjliggör ”tänkandet” är dubbelt så många hos barnet som hos den vuxne och många av dessa försvinner vid ungefär samma tidpunkt som vi utvecklar språket. Samtidigt som vi ger namn åt det som finns runt omkring oss, så förlorar vi kanske en annan, medfödd förmåga.

Kan det, för att spekulera, vara vår kapacitet att se helheten, som vi bär med oss sedan födseln, som går förlorad när det lilla barnet söker ge en tankens struktur åt sinnenas intryck? Kanske är det vår medfödda förmåga att uppleva verkligheten som försvinner och som vi sedan kan få ägna ett liv åt att mödosamt återupprätta? Och kanske är det ingen händelse att vi, när vi söker återupprätta relationen till denna verklighet, blir som det lilla barnet i det att vi återvänder in i oss själva, utplånar den vuxnes jag-uppfattning och frigör oss från det språk som vi vanligen använder för att förklara vår verklighet? Jesus sa ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” och i den daoistiska skriften Daodejing står det ”Den som bär Daos rikedom inom sig är som ett barn”.

- Stefan Einhorn, professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet.

---