Aum - den inre resan

Det är absolut ingen skillnad mellan dig och mig.

 

Vi är båda Jag.

 

För att förklara vad jag menar så måste jag definiera vad jag menar med Jag.

 

Allt som jag kan observera är inte Jag då det är Jag som observerar. För allt som jag observerar skulle kunna försvinna utan att känslan av Jag försvann. De undantag som verkar finnas vid en första anblick till detta är vitala kroppsdelar som hjärtat, lungorna och hjärnan. För utan dessa kan man inte överleva. Men dessa kroppsdelar skulle rent teoretiskt kunna bytas ut i och med transplantationer utan att detta skulle påverka Jag känslan. Dessutom finns det många andra saker som man inte kan leva utan så som luft, vatten och mat och dessa saker ser du inte som en del av ditt Jag.

 

Men denna Jag känsla verkar ju så olika från person till person kan man tycka. Men då har man blandat ihop Jaget med Egot. Egot är den självbild och den personlighet som Jaget har samlat ihop under sin tid i ett specifikt perspektiv. Det är en samling observationer som Jaget omedvetet identifierar med. Att helt bli fri från Egot är en stor utmaning som inte många klarar av men de som gör det upptäcker en verklighet som enligt otaligt många beskrivningar sägs vara ofattbart himmelsk.

 

Så om Jag föddes på en viss plats i tiden och med en särskild kombination av gener, så skulle Jag skapa ett specifikt Ego. Under de unika omständigheterna så blir resultatet en unik person. Men det är endast personen som är unik, inte Jaget. Och personen är inte Jaget eftersom personen är något som Jaget kan observera.

 

Så nu kanske du tycker att det känns som att du är din personlighet, ditt Ego. Och om det känns så, hur kan det vara fel? Förr i tiden trodde man att jorden var platt för att det verkade så, det kändes så. Man trodde även många andra saker som visade sig vara fel så som att jorden var universums centrum och att allt snurrade kring jorden. Hur saker och ting verkar vara och hur de är på riktigt är väldigt sällan samma sak.

 

Avsaknaden av insikt, visdom, kritiskt tänkande och i många fall kunskap leder till illusioner och vaneföreställningar. Identifikationen med kroppen och sinnet är en av dessa illusioner.

 

Jaget kan (när det är redo) successivt släppa sina yttre identifikationer - kön, yrke, nationalitet mm. Dvs säga att jag är inte det här, eller det där.

Slutligen återstår frågan: Vem är jag då?

Känslan av Jagets fullkomliga enkelhet är då allt som återstår, dvs det grundläggande, det ursprungliga och det eviga. Jaget töms alltså på allt sitt "innehåll".

 

Den som söker sitt sanna Jag upptäcker först denna tomhet och sedan kommer den oundvikliga insikten om dess fullhet.

 

För icke-dualismens verklighet, den sanna verkligheten, kommer först med insikten att det ursprungliga Jaget och det som Jaget observerar är "icke-två".

 

Allt som Jag inte är definierar det Jag är lika mycket som det Jag faktiskt är. Därmed är de sammanslutna. Dvs allt Jag kan observera är inte Jag, men utan det Jag observerar så skulle inte Jag existera. Jag är både allt och inget, både dig och mig, eftersom dessa är som två sidor av samma mynt.

Det står i Vedaskrifterna "Verkligheten är En. De vise nämner den med många namn."

De personliga egenskaper som tillskrivs det gudomliga betraktas ofta som den ännu inte upplysta människans försök att beskriva det obeskrivliga. Man talar således om olika stadier på den andliga utvecklingen, där människan i det första stadiet uppfattar Gud som innehavande personliga egenskaper och som skapare av universum.

I nästa stadium uppfattas Gud som en universell aktiv makt som finns i alla människors inre.

I det högsta stadiet inser människan "att Gud, själ och universum är ett och detsamma".

När människan når fram till de högsta sanningarna behöver hon inte längre åberopa mänskliga egenskaper hos det gudomliga, vilket Upanishaderna uttrycker på följande sätt: De okunniga tror att man kan förstå Brahman, men de vise vet att Han är bortom allt förstånd.

Filosofen Platon beskrev den mänskliga upplevelsens begränsningar med liknelsen om grottan. I denna grotta sitter människor fastbundna med ryggen mot ingången. Det som rör sig vid ingången avspeglar sig i form av skuggor mot grottväggen och människorna kan endast uppleva verkligheten såsom avbildad i två dimensioner och i svart-vitt.

En dag lyckas en av grottans invånare ta sig loss. Han går fram till ingången och skådar ut över världen. En plötslig insikt om hur allt egentligen "ser ut" griper honom. När han går tillbaks till sina vänner för att beskriva det han upplevt kommer problemet. Han saknar orden att åskådliggöra vad han sett och hans fångna medmänniskor har ingen egen referensram med vilken de kan förstå det de själva inte fått uppleva.

På samma sätt sitter vi fast i den av våra intellekt och sinnen begränsade upplevelser av verkligheten. Kanske finns det fler rumsdimensioner än de tre vi kan uppleva och med all säkerhet är vår "bild" av verkligheten begränsad och ofullständig.

Finns Gud? Ja eller nej. Om svaret var så enkelt så skulle frågan vara helt meningslös.

Ändå får jag denna fråga ständigt och när jag idag såg att Facebook-gruppen ”Vi som tror på tomten mer än Gud” hade ett medlemsantal på över sex tusen så insåg jag hur förvrängd bild allmänheten har på detta koncept.

De flesta verkar ha en bild av Gud som någon sorts gammal gubbe med skägg som bor i himlen. Om man har denna, eller någon liknande, bild av Gud som någon personifierad kraft som skänker önskningar, ja då har man definierat bort att en förnuftig tro skulle vara möjlig.

Denna personifierade och fadersliknande bild av Gud härstammar givetvis från Bibeln men eftersom det Svenska samhället grundar sig i Kristendomen på fler sätt än vad de flesta inser så är detta helt naturligt.

De flesta har dock ingen vidare djup kunskap kring symboliken i Bibeln och tolkar den därför tyvärr helt bokstavligt. Denna ytliga tolkning skapar friktion mellan ”troende/religiösa” och ”icke troende/ateister” eftersom de då egentligen talar om helt olika saker. Dålig kommunikation och missförstånd är grunden till de flesta konflikter.

Men konceptet av Gud varken började eller slutade iom Kristendomen och om inte deras symbolik passar din världsbild så finns det många andra religioner, som talar om samma sak, fast på ett annat sätt. Alla ord är symboler och har man för starka negativa associationer till just ordet Gud så kan man istället säga ex Brahman, Jaweh, Ljuset, Det Kosmiska Medvetandet, Tao, En-Sof, Sanningen, Det Absoluta eller Den Ultimata Grunden för Varat.

Det som gör detta koncept så komplicerat grundar sig i att ordet Gud egentligen är en metafor för det som överskrider intellektet. Detta är givetvis en tolkning precis som alla andra, men den grundar sig i omfattande teologiska studier från flera av ledarna på ämnet.

Alla stora mystiker har varit överens om att den som tror sig känna Gud, gör det inte, och den som inte känner Gud, gör det. Dvs, den som har en tydlig bild över Gud har fel, då det inte går att bilda en intellektuell bild, ett bestämt mentalt koncept, över något som överskrider allt vad detta innebär.

Vad Gud är kan alltså inte förklaras, endast upplevas. På samma sätt som du inte kan förklara hur du öppnar och stänger din egen hand, endast göra det. Att förklara Gud med ord är som att förklara färgen röd för en person som fötts blind, eller att förklara ljudet av skratt för en person som fötts döv.

Kom ihåg, alla ord är endast som skyltar som pekar åt en viss riktning. Kartan är aldrig området. Att blanda ihop symboler med verkligheten är som att äta menyn istället för måltiden.

Det finns inget annat ord som är så laddat med förutfattade meningar som ordet Gud, men innan du svarar på frågan, tror jag på Gud, så bör du ställa frågan, tror jag på mig själv? Och nu menar jag inte din fysiska kropp utan ditt innersta Jag. Finns du? Och om du finns, vad är du?